Göteborgsposten – 9 januari 1871, sida 3

Genomsprängandet af Mont-Cenis. (Korresp. till Neue fr. Presse.) Bardonniche d. 27 Dec. Kölden och den i går i Turin fallande snön hade afhällit en mängd inbjudna gäster att vara närvarande här i det ögonblick, då den sista skiljemuren skulle falla, som ännu åtskilde de båda afdelningarne af Mont-Cenis-tunneln. Jag, som brann af begår att få skåda denna stora händelse, hade emellertid infunnit mig. I går på morgonen kl. 5 afreste vi från stationen i Turin och inträffade eu timma senare i Susa. Nio vagnar, hvardera dragna af fyra hastar, stodo irdiga att befordra de väntade gästerna. Liksom i Turin hade det ätven här snöat, dock gick allt efter beräkning. Från Susa afreste vi omkring 7:tiden och anlände hit kl. 121 på middagen. Chefen Grattoni väntade oss här med andra i företaget intresserade tjenstemän och öfriga inbjudne 1300 fot öfver hatsytan funno vi här all upptänklig komfort man kunde önska sis. En musikkår, spelade nationalhymnen och en mängd menniskor hade infunnit sig vid tunneln. Färden begynte först med en dressm, förande en af arbetare bildad musikkår sedan tvenne andra dressiner, samt något senare en tredje. Vi utgjorde omkring hundra personer. Vi hade aflagt våra vinterkläder och törsett oss med lätta jackor, passande för temperaturen. Snart erforo vi huru nödvändig denna försigtighet var, ty vi hade knanpt inträngt en kilometer, förrän termometern utvisade 2 179 C., något senare 20, sedan 23 och midt i tunneln 4 29,:0. När det arbetas, stiger värmen ända till — 350. Sedan vi sålunda tillryggalagt 6000 meter, måste vi stiga ut och till fot gå den öfriga sträckan, emedan den mindre afdelningen endast är öppen. Det djupa mörker, som rådde här, skingrades af de bloss arbetare buro dels före, dels vid sidan af oss. Vi kommo till skiljemuren mellan de båda afdelningarne. En öppning var ur olkad, så stor att arbetarne kunde räcka hvarandra handen. Vi kände oss rörda då vi betraktade detta arbete och betänkte, hvilka själsansträngningar och hvilken ståndaktig verksamhet som varit erforderlig, för att fullända jetteverket. Minorna voro redan anlagda, det selades endast att ladda och affyra dem. Vi gingo ungefär tillbaka 2 kilometer för att vänta tills de sprungit. Vi svettades förskräckligt. Scenen var storartad, en annan Vulcaus smedja. Dessa halfnakne arbetare med nedsotade ansigten, stödjande sig mot väggarne med lampor i händerna, gjorde i dunklet ett egendomligt intryck. Kl. 1,5 hördes ett åsklikt dån: det var en mina som sprang. Lufttrycket var så starkt, att alla bloss utsläcktes på 500 meter och vi insveptes i ett fullkomligt mörker. Nu hördes ett annat dån, krutrök och damm trängde fram mot oss, vi kände en lindrig svalkning för några ögonblick, och ändtligen var breschen öppen. Då vi voro säkra om, att alla minor sprungit, gingo vi fram i gången. Det var ett högtidligt ögonblick. Man trängdes vid breschen, för att komma öfver till andra sidan. Den förste som gick igenom den var Grattoni. Man mäste buga sig för att icke stöta mot hvalfvet. Unuder det att en del skyndade från Bordonnåche till Modane, skyndade en annan från Modane till Bordonnåche. fvad omfamningar och handtryckningar! Det första ropet var : Leive Italien! Lefve Victor Emanuel! och det fortgick genom hela Tunneln. Detta stora verk var nu ändtligen fullbordadt efter ett arbete af 13 år och 40 dagar, och arbetets makt hade besegrat de tviflandes inkast. Deputerade, senatorer, lärda och akademici hade förklarat sig emot företaget såsom varande omöjligt; de mera moderate tviflade. Kl. 1426 återvände vi utmattade till Bardonnöche. Kl. 2,7 sågo vi stjernhimmeln öfver oss. Hvilken herrlig syn! Vi hade tagit oss ett 41 timmars ångbad och man kan lätt föreställa sig, i hvilken belägenhet vi besunno oss. På återvägen voro vi i en afdelning af tunneln under några minuter ånyo insvepta i rök, som långsamt drog sig bort. Kl. 7 egde en lysande bankett rum. Det var som om vi icke befunno oss vid de snobetäckta Alperna, utan i en af