Göteborgsposten – 9 januari 1871, sida 3

Leon Gambetta. (Korresp. till Neue fr. Presse.) Briissel d. 27 Dec. 1870. Jag har berättat er, att hr Leon Gambetta före krigets utbrott på sin bortoch återresa till Ems hvarje gång tillbragte en eller två dagar här i Brässel. Tillfallet gjorde, att jag i dag kom i beröring med en af de personer, som här varit intima med honom. Det var den unge advokaten Victor Arnould, den mest begåfvade bland de belgiska socialdemokraterna och hufvudredaktör för socialisternas organ La Liberte. Gambetta, sade han till mig, är en af de mest storartade naturer, han någonsin lärt känna. Allt hos honom är genialiskt och spontant. Sannt och allvarsamt har han troligen aldrig studerat. Pör sitt rika vetande har han mer att tacka sin beundransvärda fattningsoch assimilationsförmåga, än kammarstudier. Gambetta hade, tills ödet eller hans snille förde honom till diktaturen, hans nuvarande plats, icke förändrat sitt fordna studentväsen. Han var en det moderna forums man, på parisercafcerna och på brasserierna var han väl bekant och märkvärdigt nog redan länge betraktad mera med en viss vördnad än som en blifvande storhet. Gambetta är jacobin af äkta skrot och korn. Liksom sma föregångare, ligger Frankrikes enhet honom framför allt om hjertat och liksom jacobinerna vill han derför offra allt, ja sig sjelf. Deraf äfven hans från Jules Favres i grund skiljda hållning vid krigets utbrott, hans sista glänsande tal i lagstiftande församlingen, hvilket han redan mer än en gång bör ha ångrat, och slutligen hans nuvarande energiska hänsynslöst genomgripande handlingssätt i Lyon mot kommunisterna och de federala. Leon Gambetta har sin sydländska härkomst att tacka för sin eldiga konstnärliga fantasi och sin improvisationstalang, men han är icke helt och hållet fri från en sydländsk fanatism. Liksom de ortodoxa katolikerna tro på påfvens ofelbarhet, tror Gambetta på den allmänna rösträttens. Ilan kunde icke begripa, att de belgiska arbetarne, d. v. s. alla, hvilka voro medlemmar af ÅInternational, förkastat en allmän rösträttighet och icke en gång velat taga den till skänks. Då han vid sin återkomst ånye inträftat i Brissel, var hans första ord då han sammanträffade med Libertst hufvudredaktör: Och den allmanna rösträttigheten räknar er ännu bland sina motständare? Och härpå berättade min sagesman, talade han en timmas tid öfver de speciella belgiska arbetareförhållandena med en sakkännedom, hvilken bevisar, att han dissikerat, bearbetat och i minnet behållit sina motståndares obetydligaste argumenter. Detta tilldrog sig under första hälften af Juni månad. LCon Gambetta hade då ett så starkt bröstlidande, att då han under en timma samspråkat med sina vänner, bad han dem lemna sig några timmar allena, för att på aftonen vidare kunna fortsätta den begynta diskussionen. Obegripligt är och blir, huru Gambetta med sin af Phtihsis undergräfda helsa, sedan månader kan utföra det titanska arbete han öfvertagit och hvarmed hans kolleger i Tours och Bordeaux mer tjena honom som hämmsko än som medhjelpare. Antingen kommer denna jätteansträngning att sluta hans öfverretade nervösa natur med en hastig katastrof, eller också kan ett af dessa fenomen, som icke äro sällsynta hos tvinsjuka personer, genom denna ofantliga verksamhet af alla krafter och dess återverkan på blodcirkulationen kanske vara hans räddning.