Göteborgsposten – 9 januari 1871, sida 2

musikkår. Från Utlandet. Sedan det efter Mont Avrons full och tvenne ostfästens bringande till tystnad utanför Paris nästan visat sig, att äfven det tyska belägringsartilleriet är det franska sästningsartilleriet öfverlägset, finna vi detta nu ytterligare bekräftadt deraf, att fästena Issy och Vanvres på sydfronten äfvenledes lära bragts till tystnad. Dessa fästen äro af yttersta vigt för försvaret af Paris, i det att de skyddat en lucka i befästningarne. Tyskarne kunna neml. nu på denna kant så långt framskjuta sina batterier, att de kunna beskjuta vigtiga delar af staden. Det återstår nu att se, huruvida parisarne skola visa sig lika uppoffrande och starka, sedan deras stad börjat bombarderas och utsättas för alla beskjutningens fasor, som de gjort hittills. Den våldsamma hättighet, hvarmed pariserpressen — äfven den moderata delen af densamma — angriper Trochu, derför att han ej gör några kraftiga utfall, med hvilka parisarne antagligen tro, att en beskjutning skulle kunna förebyggas, vittnar under alla omständigheter om, att Trechu ej längre ätnjuter samma odelade förtroende som förut. Vare sig att detta är rättvist eller icke, synes det oss likväl innebära, att en söndring råder inom den franska hufvudstaden, hvilken bådar allt annat än godt och måste förlama verksamheten. Denna söndring skall naturligtvis ha ökats derigenom att det ena utanfästet etter det andra bragts till vanmakt; hvarförutan hungrens och köldens förenade krafter måste ha bragt innevånarne i de fattigare qvarteren i ett tillstånd af förtviflan, som utgör ett kraftigt verkande orolighetselement. Vi böra derför bereda oss på, att Paris kan snart falla, om icke redan i de närmaste dagarne undsättning kan komma till det utifrån. Derpå är väl icke att med någon visshet hoppas, hvarför Trochus plan, att kasta sig in i fästet Mont Valöerien med en större armestyrka och proviantera det för en längre tid, visar sig vara väl beräknad. Atven det fallna Paris skall kräfva en betydande tysk armestyrka, för att kunna hållas besatt. I det Trochu slår sig ned i Mont Valörien och Ducrot i det lika starka Saint Denis, sedan Paris fallit, skola de ytterligare binda andra starka truppafdelningar, hvarigenom det tyska armekommandot skall förhindras ifrån att skicka tillräckligt med trupper till de i provinserna opererande tyska armåerna, för att förstärka dem så, att de kunna nedbryta de franska armernas ansträngningar i landsorten. Det är således för landortsförsvaret, som Trochu hufvudsakligast uppgjort denna plan, hvars utförande dock kommer att bero derpå, om tyskarne skola emottaga Paris kapitulering samt tilläta dess förseende med lissmedel förr, än alla befästningarne gifvit sig. Hvilka ohyggliga skräckscener skola icke då följa! Om Paris faller i tyskarnes händer, och att detta snart kan inträffa, bör man ej fördölja för sig, skola de dermed onekligen vinna ett kraftigt verktyg för fred; men man bör derför ingalunda förbise möjligheten, att tillochmed detta svåra slag icke skall nedtrycka Frankrike eller förhindra det ifrån att fortsätta sitt försvar. För kampens fortsättande äro, ur rent militärisk synpunkt betraktadt, de f. n. i fria fältet stående franska armerna at vida större värde, än besittningen at hufvudstaden; och om Gambetta fortfarande får råda, skola dessa armåeer, nu redan räknande 10 kårer, utan tvifvel fortsätta sitt motstånd, stödda mot sjöhamnarne. Visserligen synes Paris kraft vara försvagad; men deremot tillväxa vid Loire och i vestern tvenne väldiga franska armcer, hvilkas förstärkningar ökas med hvarje dag. Nu står redan en 23:dje och en 24:de kår i fält, och före Januari månads utgång skola fransmännen i numereringen af sina armekårer kanske ha uppnått siffran 30. Visserligen äro dessa nyutskrifna trupper icke jemförliga med de segeroch krigsvana tyska soldaterna, men hvem vågar väl å andra sidan förneka, att öfvermakten äfven ofta faller tung i vågskålen? Prins Friedrich Carl tyckes nu redan vara för svag att kunna företaga något emot Chanzy och Bourbaki, han inskränker sig derför till defensiven och iakttager i en kilformig centralställning sina motståndare. Men det kan knappast vara något tvifvel underkastadt, att detta tillstånd ej kan fortfara länge eller att icke fransmännen skola med väldig ansats gripa till offensiven. Prins Friedrich