Göteborgsposten – 7 januari 1871, sida 1

OtCDO0IB. V. I skattade föremälet möjligen kommer att erlägga tiodubbelt af hvad den gör, som begagnar sig af detsamma i hundratusental. Den föreslagna grundsatsen torde derföre endast kunna anses riktig, för den händelse att annan lämpligare måttstock för beskattningens afpassande saknas. Vi skola tillse om detta är fallet. Om man utginge från den princip, som efter vårt förmenande är den teoretiskt riktiga, borde åtminstone hufvudparten af skatten utgå efter fastigheternas taxeringsvärden. Beskattningen träffade då allmänt och i rättvis fördelning. På samma sätt som den importerande köpmannen i tullumgälden erlägger ett förskott, hvilket han sedan i sin ordning åter upptager af den konsumerande allmänheten i just den mån som hvar och en förbrukar varan, så skulle i detta fall husegaren, hyresvärden, bli den till hvilken kommunen hade att hålla sig för beloppets utfående. Men i yttersta hand blef det hyresgästerna — och husegaren blott efter det mått, i hvilket han för egen räkning begagnar boningslägenheter — som drabbas af afgiften. IIyresvärden komme nemligen att höja hyresbeloppen i jemn proportion till den andel, som hvarje lägenhet utgör af den af ny beskattning träffade fastigheten, och den fördelning som gostaltar sig så bråkig när den af kommunen skall företagas, bletve ytterst lätt när den öfverlemnades åt det enskilta asalet. Den husegare, som icke anser förmånerna af vattens inledardo i sin fastighet motsvara kostnaden, kan underlåta detta, och den hyresgäst, som delar den förres åsigter om vattnets betydelse ur helsans och trofnadens synpunkter, söker sig naturligtvis till honom såsom gäst. På detta sått synas ju alla parter kunna bli tillfredsställda. Det s. k. rumsystemet, som af en föregående komitö blifvit föreslaget såsom grund för uttaxeringon, utgör endast en modifikation af det förenämnda. Då det vidare aflägsnar några praktiska olägenheter — såsom beräkningen at afdraget för de magasiner och andra obebodda byggnader, hvilka ingå i en fa stighets taxeringsvärde m. m. — och då detsamma gifver en möjlighet till att redan här bördan för den fattigare befolkningen lindras, på det sätt nemligen att afgiften minskas i den mån som man genom fåtalet at bebodda boningsrum tror sig kunna sluta till innehatvarens medellöshet, så torde icke synnerligt skäl finnas till att klaga om det föredrages tramför sastighetstaxeriugs-systemet. Anmärkningar ha omellertid blifvit framställda, som trasla dem båda. Ingen garanti — såges det --finnes för att vatten allmänt skall inledas i boningarne: den afsedda sanitära nyttan af vattenledningen vinnes således icke fullständigt, och i ekonomiskt hänseende har denna underlåtenhet den effekt att ätven inkomstbevillningen måste tillgripas såsom taxeringsgrund, hvarigenom inkonseqvensen af tvenne använda principer uppkommer. Det är svårt att förutse i hvad mån användningen skall bli allmän eller icke. Man har från ett annat håll uttalat den fruktan att inledningen af vatten i några boningar skulle verka såsom ett indirekt tväng för öfriga husegare alt göra sammaledes, och man har gått så långt i sin opposition mot derna grund för taxeringen, att man påstått dess tillämpning böra förbjudas såsom innebärande en olaga tvångsbeskattning tör alla innchafvare af fastigheter. Obilligheten af en dylik fordran behöfver knappt antydas: den är af samma beskaffenhet som om en mängd jordegare anhöll om förbud mot grunddikning, enär de förhöjda arrendeasgilterna för en del dränerad jord skulle tvinga alla egendomsegare att låta afdika sitt egoområde. Men befintligheten at en dylik farhåga visar att åtminstone olika meningar om saken finnas. Låt vara emellertid, hvad vi för vår del tro blifva förhållandet, att såsom en fyllnadsbeskattning inkomstbevillningen behöfver tillgripas — vore härigenom någon skada skedd? Vi äro icke obekanta med att man inom finansläran drömmer om en enda skattetitel, hvilken direkt skulle träffa den rena inkomsten, såsom all beskattnings mål. Men denna lära, hvars teoretiska riktighet först och främst icke är obestridd, måste under nu bestående samhillstörhållanden visa sig som en utopi. För vår tid framstår ett rikt ledadt beskattningssystem, som på ett mångsidigt sätt söker träffa skatteobjekterna, annu såsom det lämpligaste. Ansvaret för förbrytelse mot teoreiiska grundsanningar, för inkonseqvens, i den händelse att medel till vattenledningens bekostande hemtas ur olika beskattningskällor, bör vår kommun derför med jemnmod kunna fördraga. Men härtill kommer nu att om blott principiclt erkännes rättmätigh-ten af den grundsats att uttaxeringen i detta fall bör soreträdesvis träffa innehafvarne at den fasta egendomen, så skola utan tvifvol de, hvilka icke tillhöra derna klass af beati possidentes härigenom bli mera böjda att underkasta sig den ifrågasatta förhöjningen af siffiorne i sina debetsedlar. Förslaget är nemligen farligare