Göteborgsposten – 5 januari 1871, sida 2

i sitt sörster. De ädrogo sig ganska stor uppmärksamhet af sådana förbigående, som förstodo sig på dylika saker. En dag stod mr Cheetham, ex skicklig knifsmed, beundrande framför fönstret. Ian sade för sig sjelf: — Jag skall fö a vinna den karlen for IIillsborough. London får ej ha en man som öfrerträssar oss i förfärdigandet af dylika saker. lIlan uppsökte Henry och erbjöd honom fast anstälning mot 4 pund i veckan. IIenrys mörka ögon lyste, men han beherrskade sig. — Saken tål att tänka på. Jag måste tala vid min mor. IIon är ej hemma för tillfället. Han talade med henne, och hon slog händerna tillsammans, utropande. — IIilleborough! Ack IIenrik! Tårarne började dervid strömma ur hennes ögon. — Blif ej ledsen, sade han. Det är ej värre än att jag säger nej. Då mr Chectham åter besökte honom för att få ett svar, afböjde Ilenry anbudet. Mr Cheetham rörde sig ej ur släcken, utan smålog och erbjöd honom sex pund i vec: kan samt fri resa. Henry gick in i ett annat rum för att meå sin mor öfverligga om saken. — Nu har han höjt sitt anbud till sex pund i veckan, sade han, och det är allt hvad jag är värd; framdeles skull jag nog kunna förtjena nio pund. — Men att återse detta ställe! invände mrs Little och höll instioktmessigt handen för ögonen.