Göteborgsposten – 4 januari 1871, sida 2

Påfven och den Italienska regeringen. Den italienska regeringen har förelagt kamrarn några aktstycken rörande den romerska! frågan. Ef ter en tysk tidning ge vi här en skildring öfver des innehåll dock med behörig förändring af de förvräng da slutledningar, som korrespondenten drager af de faktiska med afseende på Prankrikes och Preussen hållning. Den -gröna boken, som i dessa dara blifvit förelagd parlamentet innehåller icke mindr. än 111 depescher, som från d. 29 Aug. till d. 2 Dec blifvit utvexlade mellan kabinettet i Florens och de diplomatiska representanter angående de romersk: förhållandena Oaktalt dessa aktstycken, at hvilka de vigtigaste redan förut blifvit offentliggjorda, egentligen icke innehålla något nytt, äro de likväl i ctt hänseende af stort intresse, emedan de kasta ett klart ljus öfver den hållning, som de särskilda makterna intagit och ännu intaga till den romerska katastrofen. Denna hållning kan på det hela taget karakteriseras så, att alla regeringar utan beklagande varit vittne till det verldsliga påfvedömets fall och att många af dem mer eller mindre uppenbart visat glädje derötver. Men på samma gång ges ingen regerin: som velat lätta det ausvar, som det italienska kabinettet ådragit sig med sin politik. Flera af dem erinrade oupphörligt kabinettet i lFloren, om de bevekelsegrunder, som de må taga för sina katolske undersåter och nästan alla uttala upprepade gånger den förväntan, att Italien i öfverensstämmelse med sina löften må respektera Påfvens värdighet och oafhängighet, samt skydda hans Helighet mot hvarje fara. Den med Frankrike förda korrespondensen intager ett i förhållande ganska ringa rum. Då dit italienska sändebudet i Paris, Chevalier Nigra, d. 7 Sept. meddelade den nyazutrikesministera, JulesiFarre, att den italienska regeringan sted i begrepp att begagna den frihet som Septemberlrakiaten hållit öppen för den och besätta det påfliga territoriet, svarade Jules Favre, att den franska rogeringen öÖtverlåt åt Italien att handla på eget ansvar. Fjorton dagar senare, d. 21 Sept. lomnade Chevalier Nigra, som emellertid begifvit sig till Teurs, justitieministern Cremieux underrättelse, att de italienska trupperna ryckt in i Rom och denna minister uttalade då sin varmaste lyckönskan för gesandten. Den 22 rkref Senard, som rest till Florens som den franska republikens utomerdentliga sändebud, ettssbref till konung iVicor Emanuel, hvaruti han med entusiasm helsade Roms befrielse. Härtill: inskränkte sig förhandlingarne mellanklrankrike ech Italien. Mycket omfångsrikare är korrespondensen med den italienska gesandton i Berlin, grefre de Launay. Det är intet tvifrel em, att den nordtyska regeringen så litet som möjligt önskade blanda sig i den romerska frågan, mor dock var ytterst rädd för att stöta sina katolska underzätor för hufvudet. Då Thile underrattades om att den italienaka regeringen ämnade besätta Rom, begagnade kan Bismareks frånvaro som forerändning att alldeles icke uttala sig derom ; men den nordtyska gesandten i Rom, v. Arnim, som erhållit permission, fick befallning att ögonblickligen värda tillbaka till sin post. Gesandten omnamnde icke att han erhållit nya instruktioner ecli det var således skenbarligen på egen hand, som han på resa genom Florens och sedan i högqvarteret utanför Rom försökte att få italienska regeringen att ändra beslut. Nordtyska gesandten i Ilorens, grefve Brassier de St. Simen, förklarade äfven uttryckligt den italienska utrikesministern, att den preussiska politiken med hänsyn till Rom fortfarande var densamma, och till bevis härpå uppläste han ett ställe at Arnims äldre, redan mycket gamla instruktioner. Det heter deri, att Preussens sympatier för den helige fadren och dess önskan att hans helighet framgent må intaga en oathängig och aktad ställning, funne sin naturliga begränsning i det goda förhållandet raellan Preussen och Italien-. Sedan de italienska trupperna ryckt in i Rom, drog dem preussiska regeringen mer än någonsin öronen åt mig. -Man vill uppenbart hrarkon väcka misstämning hos protestahter eller katoliker, akref det italienska sändebudet i Berlin d. 22 Sept. oeh två dagar derefter meddelade han, att Thile gjort honom uppmärksam på de svårigheter, som katolikernas hållning, isynnerhet i Schlesien, beredde den preussiska regeringen. Härtill återkom Thile ständigt. Det preussiska kabinettet försäkrade på det bestämdaste, att Arnim ieke ämnade öfvertala päfren att fly till Tyskland, och det är således den största grund att antaga, att dylika försök blifvit gjorda; han skulle tvärt emot alldeles afhålla sig ifrån att ge råd. Anförda, ytterst nära liggande förmodan bestyrkes ytterligare af att Thile någon tid derefter meddelade den italienska gesandten ett telegram från Bismarck, hvari det hette, att kungen af Preussen ville gifva påfven hjelp, om hana helighet beslöt sig för att lemna Rom; någom anledning för det nordtyska förbundet att blanda sig i dem romeraka frågan förefunnes väl ej, men kungen tar förpligtad att bidraga till, att hans katolska undersåters öfverhufvud befann sig i en oafhangig och värdig ställning. Den italienska gesandten Slet mycket obehagligt berörd derat, oaktadt Thile med mycken iver tolkade telegrammet sålunda, att det endast kunde vara frågan om moraliskt understöd. I depescher af d. 15 Okt. och 10 Nov. meddelar den italienska gesandten, att Thile åter visat ängslan för Preussens katolska undersåter, uppfordrat Italien till att göra allt för att försena sig med pafven och förbehållit sig all frihet i internationelt hänseende. Af de sydtyska staterna har Baden behandlat saken med största liperalitet. Ryssland har visat den största likgiltighet och England har gillat Italiens uppträdande; deck ha både lord Granville och den förre understatssekreteraren Otway uttalat betankligheter för, att ett iltsör hastigt förlaggande at hufvudstaden till Rom kulle framkalla svårigheter. Att Roms införlifvande ned Italien icke i aflägsnaste hänseende stört det fänskapliga förhållandet mellan denna makt och )sterrike är bekant. Spanien, Portugal och Italien ta blott framhållit nödvändigheten af att påfven r fullständigt oafhängig som kyrkans öfverhufvud. ass 2 OT Telegrammer.