Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 2

som sett afgrundseldar lysa genom sjelfra stenarne och murbruket i en gammal öde kyrka. — Men, sade Janet, dessa slags förebud äro cj att leka med. Jag får ej en blund i mina ögon i natt, om vi icke tala om det för squiren. De gingo alltså hållande hvarandra i hanl och blickade ofta under vigen ängsligt omkring sig. När do kommo till squirens bostad, begärde de att få tala med mr Reby. Efter något dröjsmål fingo de tillträde till hans rum, der de funno honom ensam, för säridt do kunde döma efter hvad de såga. Men emedan de anländt upptyllda uf vidskepliga föreställningar, framställde rummet för deras sinnen några företeelser, som de tycktes stå i strid med denna ensamhet. Atskilliga tallrikar voro nämligen framsatta, liksom för gäster, och bordet dignade under tyngden af gammalt silfser. Squiren sjelf var i full gala, och på hans bröst lyste två ordnar, som hans förfider fått af Jakob III och Carl III. I andra afsecuden var han sig temligen lik, der han satt bunden vid sin stol af ett giktanfall och sysselsatt med intagandet af den åldriga dryck, som skaffat honom denna åkomma på halsen — nämligen portvin. IIans silfverhvita hår, mörka ögonbryn och svarta ögon ingäfvo i förening med hans lysande drägt och det hemlighetsfullt dukade bordet en viss hemsk känsla hos herden och hans hustru. Emellertid berättade de sin historia, men med darrande röst, så att em rummet skulle råka att vara besolkadt med osynliga storheter från en annan verld, dessas uppmärksamhet icke onödigtvis måtto väckas, (Forts.)