d. 3 Januari 1871. En af vårt lands store män yttrade vid ett tillfälle att Sverige bör inom sina egna gränser söka eröfra Finland äter, och de väl sagda orden hafva blifrit och blifva alltjem: upprepade af den stora hopen af efrersägare. Det finnes också inom vår vorldsdel räppeligen något erda folk, som, såvidt man tår anse pressen såsom den allmänna meningens tolk, med större jemnmod fördrager att se en verlorener Bruderstamm i fiendevåld, än vi det göra med hänseende till våra fordna finska bröder. Icke nog med att vi foga oss i denna skiljsmessa såsom ett ödets hårda slag, hvilket det icke stått i vår makt att afvända — nej, vi brösta oss öfrer vår lkgiltighet, vi anse oss I och genom denna hafva bestigit böjopunkten af sosterlandskänsla och politisk klokhet. Hvad menade väl Es. Tegnör — ty om vi icke misstaga oss var det han som var de citerade ordens upphofsman — när han utta lade dena tanke, hvilken sedan fått tjena säsom ett poetiskt-politiskt omhölje for det klenmod i sinne, den slapphet i tänkesätt och käns a som så ofia visa sig framtrada hos våra landsmän, då talet föres på vårt gamla broderfoik? Med Finlands förlust, forloradSverige två tredjede ar af -itt landområde, hältten af sit innevånareantal, vår arme en trogen, tapper kärntrupp at vapenbröder, vårt lands trygghet det säkra fasta värn som så olta, utan att svigta, ensamt mottagit vär ge— —— i Göteborg