Göteborgsposten – 28 december 1870, sida 1

kände han sig uttröttad, och i stället för att, såsom han annars vid denna tid brukade, göra en omsorgsfull toilette, kastade han sig på sin tältsäng, klädd som han var, och föll i en tung slummer. Han drömde och såg i drömmen Tom Hallidays välbekanta drag och hörde hans röst, tackande honom för den vänskapliga omvärdnad han egnat honom; den slocknande blicken i Tom Ilallidays ansigte riktades mot honom med ett uttryck af djupaste tillgifvenhet och trofasthet. Han vaknade och reste sig häftigt upp samt utropade : — Om detta är att sofva, så vill jag aldrig sofva mera! Hvilken dåre jag är, fortfor han i det han torkade sin panna, i hvilken den obehagliga drömmen pressat fram svettdropparne. Han öppnade fönsterluckorna och såg på klockan öfver kaminen, Till sin förvåning fann han, att han sofvit tre timmar. Klockan var nio. Han gick uppför trapporna för att göra sin toilette. Det rådde en ovanlig rörelso i korridoren deruppe. Ann Woolper stod der, med handen på dörrlåset till sjukrummet, samtalande med Diana, hvilken plötsligt betäckte sitt ansigte med sina händer då han nalkades och försvann in i sitt eget rum. Hans hjerta slog plötsligt med hastigare slag. Någontiog hade håndt. Hvad kunde det vara om ej det så ifrigt efterlängtade? I Ann Woolpers högtidliga ansigte läste han ett svar på sin tanka. För första gången var han nära att förlora sin sjelfbeherrskning. Det var med en viss ansträngning