Göteborgsposten – 21 december 1870, sida 1

— WALL— Från Utlandet. I det mellan Frankrike och Tyskland pågående kriget har den franska iniendenturen spelat en ömklig, en beklaglig roll. Det var på visst sätt bristen på kokkärl, som störtade kejsardömet, i det att deras anskaffande fördröjde de franska armeernas framryckande ätta dagar, hvilken tid var fullt tillräcklig att låta tyskarne gripa till offensiven och öfverflytta kriget på franskt område. Likasom en småsak frambragte denna vändning — :i Guds Skickelse, såsom Wilhelm I älskar att uttrycka sig — i krigets begynnelse, så synes. älven en småsak hatva omintetgjort Trochus stora försok att bryta sig ut från Paris — ätven denna småsak framkallad af intendenturens försumlighet. Under d. 10 Dec. skritver en korresp. till Times härom från Paris följande märkliga upplysningar: Ett af de skäl, som framställas för general Ducrots återtåg från de ställningar, han intagit på höjdsträckningen från Brie till Champigny, var den plötsliga köldens inbrytande och bristen på varma kläder. Detta är hvarken en förevänning eller ett skämt. Det enkla faktum är, att man i den operationsplan, som generalerna Trochu och Ducrot gjort upp. icke fästat tillräckligt afseende vid möjliga vädervexlingar. Alla truppernas pelcar qvarlemnades i Paris, och då natten inbröt med bister köld, var det omöjligt att få dessa pelsar, tustån de alla voro i ordning på knappast 3 svensk mils afstånd deritrån. Armeen stred enligt alla berattelser väl; men först och främst gick en dag förlorad genom felaktighet i broslagningen öfver Marnefloden; fienden fick tiu att tramdraga förstärkningar; föruelen at en ötverraskning var förlorad; och trupperna voro efter tvenne dagars hård strid försvagade derigenom, att de varit utsa:ta för kolden, fastän de genom den vanligaste törsigtighet kunde iörskonats derifrån. Det var omöjligt att under sådana förhållanden inlåta sig på någon strid. Det var derför bäst att drana tillbaka trupperna och spara dem för en annan dag. Det är den gamla historien om slarf, hvarigenom så många armeer at första ordningen svikas. : armken var der för sitt arbete och lyckades; intententuren var otillräcklig och svek. Den underlat att i rätt tid ordna Maruces slussar och den underlat att mot den plötsliga kölden skydda de oerfarna trupperna, hvilka hade fullt tillräckligt att göra med den hårda strid, de hade att utstå. En annan korresp. till Times — neml. den från Örleans — yttrar om anledningen till den transka Loirearmåens andra stora nederlag: Nu, då vi ha tid att se lugnt tillbaka på de båda armåernas operationer under sista tiden och att från alla håll insamla underrättelser, börja förnållandena att bli mera obegripliga, i stället för att de borde bli klarare. Jag skall försöka att framlagga dem inför edra läsare i en mera historisk form, än jag kunnat göra i min egenskap af blott askalare. Det vill synas som att hr Leon Gambetta, iysande den tanken att tiden var kommen for Loirearmeen, hvilken till en del var hans egen skapelse, att utmärka sig, offentliggjorde en proklamation, nrilken ännu pryder Örleans murar, at det innehåll, att general Ducrot gjort ett lyckligt utfall från Paris, banat sig väg genom de tyska linierna och endast väntade på understöd från Loirearmen. ionligt deras mening som gjort kriget och icke lagen till sitt studium, befann sig Loirearmeen alls icke i stånd till att företaga offensiva rörelser. Den utgjordes af de enda åtta regementen, som ännu voro qvar från den regelbundna armeen, at hvilka fyra befunno sig i Frankrike och fyra införts från Algeriet. Förutom dessa, lades alla qvarlefvorna trån Metz och Sedan till de gamla depotregementena och bildade en ny kår. Återstoden at armen utgjordes endast at mobilgardister och oöfvade rekryter. Af de 200,000 man, som utgöra Loirearmeen, voro ej öfver 20,000 gamla soldater, och dessa uemoraliserade ytterligt de nya trupperna, enligt allmän uppgift; med andra ord, det de visste mer an motvagues af hvad de voro, under det att det knappast tanns några erfarna officerare alls, för att hålla dem till ordningen. Detta var den styrka, som hr Gambetta, oaktadt dess befalhafvande generals; bättre omdöme, ovilkorligen ville kasta emot fienden. General dAurelles, som kände sin arme och visste, i hvad mån han kunde lita på densamma, nade kastat upp trenne linier af förskansningar — en i Orlans omedelbara närhet, en i linie med Ormes oeh en, ännu mera framskjuten, i linie med Sercottes. Hade han qvarstannat med sin arme bakom dessa lörskansningar, är det mycket tvifvelaktigt, huruvida tyskarne skulle angripit honom; de skulle i alla händelser icke gjort det på lang tid hverunder han kunde organisera sin här. Hvarje dag var af stor vigt för honom i detta afseende. Men Gambettas olyckliga proklamation synes hafva förmått honom att taga till offensiven och att angripa bairarne på eftermiddagen d. 1 d:s, ett för fransmännen ingalunda olyckligt försök, fastän bairarne icke till sist fördrefvos från sina ställningar. Detta hade striden vid Bazoche-des-Hautes till foljd, i hvilken strid fransmännen försökte genombryta den tyska linien och lyckades tillfoga åtskilliga tyska regementen allvarsamma förluster. Jag fiuner att jag i ett föregående bref något öfverskattade storleken af den styrka, som på tyska sidan deltog i striden denna dag och hvilken ej öfversteg 40.000 man, Resultatet at denna strid var, ehuru ej af någon tramgäng för fransmännen, dock på intet sätt så olyckligt, att det satte dem ur ständ att påföljande dag åter börja offensiva operationer, och det antogs allmänt, att d. 2 December endast var ett förspel till den afgörande strid som tillämnades d. 3. Men i stället för att en sådan egde rum, voro fransmannen d. 3 på morgonen i full reträtt. Af en eller annan anledning vidtog general Paladine sina anordningar för att föra sin arme tillbaka omedelbarligen etter en strid, hvari den visserligen lidit, men ingalunda blifvit bragt i oordning, och d. 2 om qvällen började man redan återtåget med den tunga armematerielen; kännedomen om detta faktum ästadkom modlöshet hos trupperna, hvilkas moraliska