Göteborgsposten – 16 december 1870, sida 1

past hunnit sluta det tunga värfvet att försona de tyska staternas stridiga fordringar och sammansmälta dem i ett enda tyskt förbund, förrän han kastar sig på en annan lika ömtålig, om än icke lika står uppgift, neml. att förmå England och Österrike att bifalla en konferens, som skall träda i stället för återtagandet af det ryska cirkuläret af d. 31 Okt. Vi ha vidare erfarit, och vår underrättelse törskrifver sig från god källa, att den tyske förbundskansleren arbetar med ifver i Haag på att skaffa Preussen det landområde, för hvars skull ett krig var nära att uppstå år 1867. Efter hvad vi fått veta, ha dessa underhandlingar redan skridit så långt framåt, att man i Berlin anser dem för slutade och att de preussiska myndigheterna förbereda sig på att taga Luxembourg i besittning samtidigt med förvärfvandet af Strasbourg och Metz. Det nya tyska förbundet skall innefatta dessa båda fästningar, hvilka den preussiska regeringens representanter i det nordtyska parlamentet betecknat såsom bålverk mot Frankrike. Manne äfven förvärfvandet af Luxembourg skall anses för en försvarsåtgärd mot Belgien och Holland? Man måste medge, att de, som beskylla Preussen för att icke vara tillfredsställdt, först med eröfringen af Slesvig, Holstein och Lauenburg, dernäst med annexionen af Hannover, Nassau, Hessen och Frankfurt och nu slutligen med eröfringen af Elsas och Lothringen, icke sakna fakta att stödja sin mening vid. Preussen har visserligen deltagit i Luxembourgs neutralisering; men fördragen ha i våra dagar så ringa värde, att det utan tvifvel skall i detta fall tölja det föredöme, som dess ryske granne lemnat, eftersom Preussen ensamt af pariserfördragets undertecknare icke ogillat Rysslands upphafvande af bestämmelserna ang. Svarta Hafvet. Planen om att Åknyta Luxembourg vid Preussen är ingalunda ny. År 1867, då det i Berlin gick ett rykte om, att storhertigdömet skulle säljas till Frankrike, höll Bennigsen, en af ledarne för det nationalt liberala partiet, inom nordtyska parlamentet ett häftigt tal, hvari han uppmanade Preussen att förekomma Napoleons planer på Luxembourg, genom att annexcera hertigdömet. Sedan den tiden ha talrika politiska småskrifter och talrika uppsatser i halfofficiella tidningar städse riktat den preussiska befolkningens uppmärksamhet på denna sak. D. 1 Nov. innev. år offentliggjordes vidare i Unsre Zeit en bekant preussisk tidskrift, en lång artikel med öfverskriften Luxembourgs äterlemnande till Preussen. Artikeln förskref sig från Rudolf Gotschall, som skall stå i nära förbindelse med det preussiska utrikesministeriet. Etter det artikeln i korthet upprepat de vanliga bevisen för hertigdömets tyskhet, slutar den med att lofra Luxembpurg den ovissa fördel, som består i delaktighet i den tillgifvenhet, Tyskland hyser för sina frånskilda barn, hvarpå isynnerhet Strasbourg nyligen afgifvit ett exempel. Luxembourg har ej något stort landområde, men det eger inom sina gränser en strategisk punkt, på hvilken en at de starkaste fästningar i Europa kan byggas, och de en gång nedrifna verken kunna efter preussiska ingeniörofficerares utsago återuppföras under loppet af några månader; slutligen är det icke mer än tre år sedan stormakterna garanterade dess neutralitet. Hvad angår eröfringen af Elsas och Lothringen, hvilken fördömes starkt af den allmänna meningen i de neutrala Katerna, så kan Preussen likväl om denna sak förklara, att det är en fråga, i hvilken de ej ha någon rätt att inskrida; men den fara, som skulle uppstå för hela Europa af en så uppenbar kränkning af folkrätten, som Luxembourgs annexering, måste för visso mötas på ett helt annat sätt. Sedan Preussen å sin sida uppträdt så löftesbrytande och sedan särskilt Ryssland vill göra Svarta Hafvet till en insiö, är det alls icke underligt, att Turkiet å sin sida ej anser sig längre vara bundet vid vissa konventioner, som i hänsyn till de kristna prorinserna påtvingats det, neml. de s. k. kabitulationerna. Dock har naturligtvis Turkiet icke uppträdt å la Gortschakoff. Visst är emellertid, att tillståndet i Europa blir med hvarje dag mera rättslöst och att man ej kan nog beklaga de olyckor, som för ögonblicket förlama Frankrike, Från sjelfva krigsskådeplatsen i Frankrike föreligga, då detta nedskrifves, icke underrättelser om några nya händelser. Ej ens den i går meddelade notisen, att fransmännen återtagit fästningen La Fre, bekräftar sig, hvaremot det visar sig, att fransmännen tagit en mängd tyska fångar, hvilka förts till Lille. Vi meddelade häromdagen, att talrika tyska trupper gått ötver Loire vid Orlåans och ryckt söderut samt anländt till Vierzon, under det att en annan tysk armekår — allt af Friedrich Carls arm6 — från Montargis ryckt längs Loire. På denna plats öfver Gien till Nevers, väntar den att kunna förena sig med den tyska armekåren Werder, kommande ilrän Elsas, hvilken dock starkt oroas af Garibaldis skaror. Frän Nevers kunna dessa trupper österifrån hota Bourges, hufvudplatsen för fransmännens vapentiliverkningar. I Vierzon, hvarifrån afståndet till Bourges är ringa, kunna dervarande tyska trupper äfven hota denna plats. Men trån Vierzon för äfven en jernväg öfver Montrichard till Tours, som således äfven hotas från Vierzon. Det synes vara sannolikt, att Friedrich Carl qvarlemnat en armeafdelning i Vie:zon, för att iakttaga Bourges, under det han detacherat en annan afdelning öfver Montricnard (se dagens telegram) mot Tours, medan storhertigen af Mecklenburg trängde franska Loirearmen under Chanzy på norra flodstranden mot Tours, då afsigten vore, att Friedrichs Carls trupper skulle angripa Chanzys arme i ryggen. Värt antagande, att Chanzy af dessa anledvingar så oförväntadt kastat sig från Beaugency tillbaka mot Tours, tyckes deraf bekråtta sig. Återstår nu att se, om fransmännen skola kunna hålia stånd i Tours och der leverera en slagtning. Ett af dagens telegram förmäler, att Chanzy drager till sig ansenliga förstärkningar vesterifrån (Bretagne), under det Bourbaki vid Bourges får sådana österifrån. Skulle Chanzy icke kunna hålla stånd i Tours eller der bli slagen, så skall han bli trängd in i Bretagne och fara är tillochmed, att Manteuffel, som synes, hvad vi äfven trodde, hafva uppgifvit tanken på Havre och i stället dragit sig längre söderut, från norr. Friedrich Carl från söder och storherti