Göteborgsposten – 16 december 1870, sida 1

MV 9 Å(A191 2 11 0 NIER YE ULVMIEB ATI Från Utlandet. Allt mer och mer visa sig verkningarne af, att Europa åtminstone för ögonblicket saknar i stormakternas råd en stämma, som hittills vetat upprätthålla, någorlunda åtminstone, folksrättspolisen i vår verldsdel. Denna stämma har Frankrike allt hittills haft. Nu kampar detta land om sin maktställning, och genast äro de båda makter i Europa, hvilka bära eröfringsprincipens lösen på sitt etandar, Ryssland och Preussen, framme, för att söka hvardera ordna förhållandena efter sitt eget godtycke. Så fort det visade sig, att Frankrike låg under i kampen mot Preussen, infann sig Ryssland genast och förklarade, att det ansåg sig frigjordt trån förbindelsen att anse Svarta Hafvet neutraliseradt. Allmän uppståndelse! Fasligt skrik inom den engelska pressen, tills man slutligen från Preussen föreslog nedsattandet af en konferens, hvilken skulle göra upp saken i godo. Alla i England ville gerne ha fred, och man nöjde sig med det preussiska förslaget. Nå, allt var nu klappadt och klart, en konserens skulle sammanträda i London, och differenserna skulle der utjemnapå det vänskapligaste sätt 1 verlden. England skulle tillochmed vara nöjdt, om Ryssland inskränkte sig till att uppsäga traktaten; det skulle i värsta fall blott afvakta, att det kom med en Svarta Hafsflotta. Men skapade det en sådan, då skulle den förstöras, och förstoras i grund. Tyvärr visade sig Frankrike cj hugadt att låta sig representeras vid en dylik kongress i närvarande stund. Utan Frankrike kunde väl England icke gerna bringa tl stånd en sådan kongress, så framt det icke ville förneka hela sin forntid och upphäfva sin egen historia. Och likväl — var England ej alldeles emot att det oaktadt antaga konferensen. i Litande på denna Englands spakfärdighe: och ovilja mot att inläta sig i nägot krigiski företag, synes dock Preussen ej hatva nöjt sig dermed, utan, begärligt efter att för ege: del vinna ytterligare något, sträckt ut sin giriga hand på nytt. Misstaga vi oss icke här, så är detta ett andra politiska misstag af Preussen under det pågående kriget. Dut törsta var, då det ej lät sina armeer göra halt vid Sedan efter kejsar Napoleons tillfångatagande och dermed kejsardömets fall, samt erbjöd Frankrike en dräglig fred. Det andra är, enligt vår uppfattning, då det nu, litande på Englands sjukliga fredskärlek, djerfves bryta ett annat fördrag, för hvilket England är en af garantimakterna, neml. det om Luxembourgs neutralisering. Bismarck frisäger sig neml. från 1867 års londonerfördrag, 1 derför att regeringen i Luxenbourg tillåtit folkdemonstrationer till förmån för Frankrike; 2 derför att fästningen Thionville mottagit proviant från Luxembourg, utan att regeringen motsatte sig det; 3 derför alt deserterande krigssängar fått obehiodrade passerat igenom Luxembourg, och 4 derför att man i Luxemborg tillochmed bildat särskilda byråer för att befrämja desertörers flykt. — Kan det bevisas, att Luxembourg gjort sig skyldigt till dessa anklagelser, då har det naturligtvis sjelft förverkat sin neutralitetsrätt. Men frågan är nu den: hvilken domare skall bevisa detta? De engelska tidningarne säga också, att Preussen borde inför stormakterna anmält Luxembourgs traktatsbrott, i stället för att sjelft tillvälla sig domarerätt. Detta sätter dock Preussen sig öfver: det är sjelft anklagare och domare. Och hvem skulle förhindra det? Frankrike ligger blödande, Ryssland är belätet, emedan det härigenom får friare händer i Orienten, och åt England skrattar hr von Bismarck. Times söger visserligen, att England bör i afseende på Luxembourg tillspörja de andra fördragsundertecknarne. Man kan svårligen tro det stora bladet härmed mena allvar. Den förnämste garanten för Luxembourg är Frankrike, hvars norra gräns ju hotas af Luxembourgs citadell såsom en preussisk fästning, vare sig att det förenar Lothringen eller ej. Frankrike kan således på en konferens icke under något vilkor antaga upphätvandet af Luxembourgs neutralisering, Men Frank rike kan återigen icke nu gifva kraft åt sitt ord på en konferens, och om det underkastade sig för framtiden dennas beslut, skulle det bundit sina egna händer. Vår tro är, att Preussen med detta sitt sista steg så fullständigt brutit med England, att detta måste på allt sätt bemöda sig om att understödja Frankrike i dess kamp, om det icke vill med apatisk likgiltighet se hela sin ställning som en aktad makt för framtiden tillintetgjord. Det bekräftar sig visserligen icke att Englands särskilda sändebud i Versailles, Odo Russel, redan lemnat det preussiska högqvarteret; men det kan ej gerna betviflas, att hans a lan lansma att kV