Göteborgsposten – 15 december 1870, sida 1

r VAD 17 TAMM 4 denna exportrörelse, och han betviflar icke att den skall blifva både nyttig och lönande, och om den direkta exportoch importrörelsen i början icke blef så omfattande, anser han att i det silialkontor, som bolaget skulle inrätta i! Alexandria, borde sysselsätta sig med att be. frakta de begge nordiska rikenas fartyg på : England och lasta dem med andra köpmäns varor. Han upplyser äfven, att åtskilliga handelshus i Norge äro betänkta på att inleda handelsaffärer på Egypten. Huruvida några svenska handelshus hafva tillegnat sig samma ide, känner jag icke. Sannolikt har ni redan bemärkt att hufvudstadens samtlige stadsfullmäktige — minus åtta — bifallit förslaget om Molinska fontänens förvärfvande, så att nu är den saken på det rena. Deremot ha fullmäktige icke kunnat blifva eniga om en annan kulturfråga a! nögre beskaffenhet. Behofvet af ett högre elementarläroverk å Norrmalm är sedan länge erkändt; men hvar detta läroverk skall föräggas, det är frägan. En högt, fritt och sundt belägen plats ofvanför Kungsbacken, invid teknologiska institutet och nya bergsskoan, har föreslagits; men mot densamma har anmärkts att den är för aflägsen. Så påstå ärarne och äfvenså de flesta fullmäktige, och deri ha de rätt, såvida man blott tager hänsyn ill förhållandena nu. Man synes deremot ej vilja antaga att hufvudstader just åt detta håll skall utvidgas och att folkmängden äfven åt detta håll skall ökas. Det är i denna omständighet, som motståndet synes mig mest betecknande. Man säger det visserligen icke, men man tänker det — hufvudstadens utvidgning kommer ej att ega rum. I nedra börssalen aftäcktes häromdagen Frans Schartaus byst, utförd i marmor. Dermed fullgjorde hufvudstadens grosshandelskår en förbindelse till den man, som under er lång följd af år var en nitisk medborgare och en föresyn för den redbara arbetsamheten. Hvad en fast vilja förmår, ådagalade Schartan. Emot hans egen vilja blef han köpman. Hans håg låg ej åt affärslifvet, och ännu då ban satt på första platsen å Bibau Wongs kontor, skref han i sin dagbok en nyårsafton: Så har då ytterligare ett år förflutit! Skall under det stundande den rätta köpmansandan falla på mig? Troligen icke. Men arbeta skall jag, och mina pligter skall jag fullgöra, så långt kraften räcker till. Men förmågan bli: dock ringa. En mera karakteristisk än för allmänhe ten behaglig polemik pågår nu emellan redaktörerna af Dagligt Allehanda och Dagens Nyheter, om hvilkendera tidningen har stör sta spridningen. Striden gäller endast annonstrafiken, på hvilken begge tidningarne lägga stor vigt. Det är således för dem en finan siel fråga. Dagens Nyheter reflekterar ej til den valuta i öfrigt som dess läsare erhålla Striden skulle naturligtvis icke hafva upplågat nu, om ej ett nytt prenumerätionsstadium torestode. I Fredags förevisades och i Lördags för såldes å auktion fru Zelma Hedins teatergar derob, ej längre för henne behöflig sedan de: talangfulla konstnärinnan, länge publikens gunst ling, numera återgått till privatlifvet. De förr från scenen så lysande och emakfulla drägterna togo sig underligt ut vid dagsljus, upphängda rundt omkring på väggarne, der d: beskädades af egariunans talrika beundrare eller fingrades af de realistiska klädståndefruarne, som noga öfvervägde hvartill dessa drägter skulle kunna användas och huru hög de skulle gå — under klubban. Den summa. som de inbringade nu, var naturligtvis en bagatell mot hvad de kostat. Andra kammaren har genom riksdagsmannen O. G. Hedengrens plötsligt inträffade dödsfall förlorat en aktningsvärd och upplys: ledamot, landtmannapartiet sin aktningsvärdaste medlem. Det förekom sannolikt mången nästan gåtfullt att en så upplyst man som Hedengren var kunde finna sig manad att ingå i detta parti, som företrädesvis gjorde sig bemärkt genom trångsinnade åsigter på det statsekonomiska området. Men då He dengren 1867 inträdde i riksdagen kunde vål icke heller han göra sig fullt reda för de verkliga orsakerna till landtmännens ekonomiska betryck, hvilket äfven han kände, kanske hårdare än många andra, emedan han städse på sitt eget landtbruk nedlade stora summor för att i alla afseenden göra det komplett, men utan att afkastningen sedermera motsvarade de dryga utgifterna. När så genom svaga skördar bekymren ökades, så skyllade äfven han, likasom de öfriga af landtmannapartiet, på srihandelssystemet, på privatbankerna, på den böga beskattningen m. m. Emellertid fick han det sista året af sin lefnad alltmera åskådligt erfara hvad ett par goda skördeår inverka på den ekonomiska ställningen i lan det, och det är sannolikt att om han fått lefva skulle hans ställning till landtmannapartiet förändrats, äfven derföre att han var en af de få, kanske den ende bland de intelligenta af detta parti, som icke hade åtrå efter en plats vid konungens rådbord. Posthumus har nyss utgifvit andra delen at sitt arbete: Urminnet och dagboken som iniva samtida. Samma förtjenster och samma tel återfinnas i den andra, som i den första delen. Mycket rent af värdelöst hade bort uteslutas. Åtskilligt hade bort underkastas en sträng kritik. I allt har förf. inlagt sin egen personlighet, och de flesta framträdande personerna har han bedömt efter den ställning de intagit till honom eller han till