Göteborgsposten – 13 december 1870, sida 1

Från Utlandet. Hurudana det nu pågående tysk-franska krigets vexlingar än må bli och hvad utgång detsamma än må få, skall det likväl allud qvarstå som ett hårresande faktum, att tyskarne fört kriget med en vildhet och en rå grymhet, hvartill krigshistorien ej har under nyare tider något motstycke att uppvisa. Meu desto större tyngd skall historiens dom häri falla öfver dem, som den tyska armöeen enl. egna stortaliga förklaringar utgöres af folkets alla klasser, så att man tillochmed sett bref skrifna på sauskrit från en simpel soldat. I dess leder borde således finnas et tillräckligt starkt element af bildning, för att kunna beherrska de grymma instinkter, hvilka vanligen drifva den råe krigaren till grymheter. Inom den tyska armeen borde sådant varit desto lättare, som hvarje tysk med fog yfves öfver, att solkundervisningen är i det stora fäderneslandet drifven mycket högt, så att hela nationen befinner sig i ego af ett visst bildningsmått. Men då det är så, kan det ej annat än väcka bestörtning, då man erfar, på hvilket sätt, likt IIunnernas, som enligt krönikan svedde af gräset der de tågade fram, dessa bildade tyska armåer farit fram i det om sin sjelfständighet, sin tillvaro kämpande landet. Så länge kejsardömet ännu bestod och fullt organiserade armåer stodo emot hvarandra kunde det vara förklarligt, fastän derför icke ursäktligt, att man gick med stränghet till väga mot de friskaror, som uppträdde. Men sedan de stående armeerna bortsopats, sedan kejsardömet fallit och Tyskland uteslutande för ett ofruktbart eröfringskrig, tadelvärdt i och för sig, och franska tolket således för sitt sjelfförsvar endast har att stödja sig på de beväpnade och oftast sammanrafsade skaror, som dess officerare kunna ordna till trupp, kortligen på folket i vapen, är det obegripligt, att de tyska armsernas öfverbefälhafvare kunna handla så, som de göra, utan att gripas af någon tanke på aktning för detta folks hjeltemodiga ansträngningar, hvilket det vill nedbryta. Och om humaniteten skulle redan dött bort i den fromme Wilhelms och hans generalers själ och sinne, så borde man åtminstone kunna vänta, att de bildade, civilisatoriska soldaterna skulle hvar i sin mån i verkställandet af de undfångna orderna handla med största möjliga misskund. Men nej! Så är icke förhållandet. Oficerare som soldater täfla med hvarandra i att hopa ökade lidanden på det redan så betryckta franska folket och att föra kriget med on råhet, som erinrar om den äldre medeltilens dagar och alstrar hos franska nationen