Göteborgsposten – 9 december 1870, sida 2

kunnat undanskassa en mängd der hopade fö råder, så att tyskarne utan tvifvel skola då för göra ett rikligt byte. Arma Frankrike, di för fiende ger dig ej andrum; du måste kansk ella kasta dig förkrossad för segrarens fötter — ade han ger ej pardon, utan fullföljer med froi NT salvelse detta krig, som är ett gement erö alringsoch plundringskrig, erinrande om me deltidens mörkaste dagar och framkallande e djup rysning bos den, som djerfves låta tar ken glänta på förlåten till hvad framtiden möj ligen kan bära i sitt sköte. Men så är också den gamle Wilhelm snar ingenting mer och ingenting mindre än Tysk lauds kejsare. Efter 64 års hvila är det tyske kejsardömet nu i begrepp att åter uppstå ifrår hos och let, lelgsdede döda. Den 6 Augusti 1806 nedlade FranPÅ I I af buset Habsburg-Lothringen den tyska kej lan sarvärdigheten, men behöll kejsartiteln för sig elgom österrikisk suverän; år 1815 uppstod det splittrade Tyskland icke såsom kejsardöme, daten som en förening af sjelfständiga stater kI med en af furstarne antagen gemensam för2 I fattning, hvilken hånade nationens strätvanden da I och fordringar på frihet och enhet. Ifrån 1815 ända tills våra dagar har den kejserliga tankI ken aldrig varit fullständigt uppgitven af tyJ. skarne. Fastän det heliga romerska riket5? under de sista två århundraden endast varit P. föremål för spott och spe af Europa, hade likeväl minnet at medeltidens herrlighet icko försvunnit ur folkets hägkomst. Kejsartanken törde under åren efter 1815 ofta en dold och förföljd tillvaro i hemliga sällskaper, isynnerhet vid universiteten, men den3 bröt under upprörda tider för hvarje gång ånyo fram med häftighet, och det kan derför knappast vara något tvifvel underkastadt, att nationen skall helsa konung Wilhelms utnämning till tysk kejsare med allmänt bifall, isynnerhet när man deri ser ett slags national belöning för de stora segrar, han vunnit i fälttåget mot Frankrike. Den unge konung Ludvig II af Baiern har — säger ett blad — gjort klokt i att ställa sig i spetsen för de tyska furstarne och erbjuda konung Wilbelm kejsarkronan. Dels blir det mindre stötande för de om sin sjelfetändighet afundsjuka tyska småfuretarne att ställa sig under en tysk kejsare, än om de skulle lyda konungen af Preussen; dels bjuder folkets stämning i deras egna länder de mindre furstarne att gifva akt på tidens tecken och att offra en del af deras suveräna rättigheter, för att skaffa sig luga inom sina gränser och erhålla sin mäktige beskyddares nåd och vänskap. Man måste dessutom erkänna, att grefve Bismarck under förhandlingarne i Versailles med de sydtyska konungarikena Baiern och Wiirtemberg ang. inträdande i det nya förbundets varit ovanligt slösaktig i sina eftergifter. De mindre tyska konungarikena Sachsen, Wärtemberg och Baiern ha icke utan skäl lefvat i ständig fruktan för, att den nya törbundsförfattningen skulle beröfva dem all sjelfständighet och göra dem till viljelösa redskap för Preussens beslut både i krig och tred. Bismarck har emellertid gått in på en sammansättning af det nya förbundsrådet, hvilken är egnad att mildra denna fruktan. Etter Baierns och Wirtembergs upptagande i förbundet räknar förbundsrådet neml. 58 röster, at hvilka endast 17 tillfalla Preussen, under det 41 tillhöra de öfriga tyska staterna. Vidare har det beslutats, att ingen ändring i författningen kan antagas af förbundsrådet utan med 3, af samtliga rösterna, d. v. 8. med 45 röster af 58. Alldenstund nu konungarikena Sachsen, Wirtemberg och Baiern tillsammans na 14 röster, står det i deras makt, förutsatt att de äro eniga, att nedlägga sitt veto mot hvarje förändring, som förefal.er dem hota deras sjeltständighet, Hos det national-liberala enhetspartiet ha deasa bestämmelser till förmån för småstaterna väckt mycken missbelåtenhet; men i allmänhet känner man sig glad otrer att omsider ha sått författningen klar. Sydtyskarne begära, att Preussen skall gå upp i Tyskland, icke omvandt Tyskland i Preussen. Genom den nya förbundsförkattningen har detta (skenbarligen) skett i afseende på förbundsrådets sammansättning åtminstone. Ännu har icke konung Ludvigs at Baiern förslag blifvit verklighet, men man har knappast skäl att betritla hvarken konung Wilnelms lust att mottaga kejsarkronan eller turstarnes och folkets enstämmiga önskan om att han skall ötvertaga henne. Ett tydligt bevis på, huru förhållandena i Tyskland ändrats under de sista 20 åren, finner man vid jemförelse af agitationen för ett tyskt kejsarval år 1849 och det sätt, hvarpå konung Frielrich Wilhelm IV i Berlin mottog kejsardeputationen, med det anbud och den uppmauns som nu ställes till konung Wilbelm I af len baierske konungen. Diskussionerna inom let frankfurtska centraldepartementet ang. den siya tyska rikstörfattningen (bvilka börjades d. 20 Okt. 1848) hade ifrån Januari 1849 nätan uteslutande vändt sig om kejsartrågan, . v. 8. om hvem som skulle vara Tysklands ramtida ötverhufvud. Att vända tillbaka till et heliga romerska riket -teutscher Nationred en habeburgsk kejsare, var en tanke, som enast förkastades, emedan man visste arr dar