Göteborgsposten – 8 december 1870, sida 2

ämne, och jag tviflar på att d:r Doddleson skall samtycka till — — Är detta vår älskvärda väns slance? afbröt doktorn. Dervid betraktade han Valentine med sina talgiga ögon, som blinkade bakom glasögonen med guldvågar, under det denne å sin sida granskade honom för att af hans yttre söka sluta sig till hans moraliska och intellektuella styrka. — Och denne är den man som blifvit utsedd att rycka min älskling ur dödens klor! sade han för sig sjelf, under det raseriet kokade inom honom. De tre männen veko om hörnet af huset och gingo in i trädgården, mr Sheldon hållande sig tätt intill läkaren. — För Guds skull, säg mig sanningen, d:r Doddleson! sade Valentine i låg ton. Jag är en man och kan stålsätta mig emot det värsta ni kan säga mig. — Men, min bäste Hawkehurst, det är verkligen ingen anledning till dylika utgjutelser; d:r Doddleson är ense med mig deri att det ej är något annat än en ytterlig mattighet. — Utan all fråga, sade doktorn. — Och d:r Doddleson instämmer likaledes i min åsigt, att allt hvad vi kunna göra är att afvakta sjöluftens återupplifvande inflytande. — Utan allt tvifvel, sade doktorn med en nick. — Är detta alltsammans? frågade Valentine hopplöst. — Min bäste sir, hvad annat kon jag väl säga? sade doktorn; som min gode vän mr Sheldon nyss anmärkte, det är en ytterlig mattighet; och som min gode vän mr