Göteborgsposten – 7 december 1870, sida 1

VB AU141111 1411 OAS RUund I 8000 lösa såväl den polska trägan, som frågan om Turkiets provinser, om Grekland och Joniska öarne, om Venetien och Rom, om Tyska förbundsreformen, om Slesvig-Holstein etc. Det i var en stor tanke, värd ett bättre öde, än det som blef densamma till del: det var fruken af en allvarlig och klarsynt pröfning af de europeiska förhållandena, hvilka Napoleon sökte ordna på den vå inliga öfverenskommelsens väg. Hade denna enropeiska kongress kommit till stånd, så hade också något slags europeisk polis blifvit till, och det rättslösa tillstånd, som nu betecknar Europas politiska örhållanden, hade förekommits, likasom man väl äfven bör kunna antaga, att de kolossala, crig aflande rustningarne då inskränkts inom gränser, motsvarande folkens förmåga att bära sådan tunga. Denna kongressplan har hr Forssell icke velat komma ihåg. Den talar dock bjert emot hans bemödande att söka framhålla Frankrike som den utmanande parten. Det var ej Bismarck, utan Napoleon, som i en varm kongressinbjudning tillropade makterna: Låtom oss en gång för alla upprycka de frön till splittring, som äro på alla häll nära att bryta fram, och må af det sjukliga tillståndet i Europa, i hvilket jäsa så många upplösningselementer, uppstå en ny tidsålder för ordning och lugn. Kejsaren frågade, om ej ögonblicket var kommet att på en ny grundval ombilda den byggnad, som undergrätts af tiden och bit för bit törstörts af revolutioner. Fördragen af 1815 ha upphört att bestå, sade han och föreslog en högsta skiljedomstol. Han frågade vidare om de stora makternas rivalitet skulle oupphörligt förhindra civilisationens framsteg, om man städse skulle genom öfverdrifna rustningar hysa ömsesidig misstro, om man skulie tillägga de extrema partiernas revolutionära anda en. föregifven vigt för att, på grund af trångbröstade beräkningar, motsatta sig folkens berättigade önskningar. Frankrike, det af hr Forssell som så stridslystet dömda Frankrike, gjorde sig härmed tll tolk för en skön strålande tanke. Det var en sista och en storartad vädjan till rättvisan, ett ädelt försök att bringa till stånd försoning. Man lyssnade ej till den; ty vår tidsålder lider brist på politisk högs nthet, och den sluge Mark-Brandenburgaren hr Bismarck von Schönhausen begagnade den tillochmed till att med den skapa misstro mot Frankrikes planer. Makterna funderade just på, hvad svar de skulle gilva på inbjudningen, då ko nung Fredrik VIL plötsligt afled. Eran för jern och blod var således kommen, säger en historisk författare om dessa tider. Ått återupprätta den heliga alliansen, att förmå Österrike till att förkunna belägringstillståndet i Galizien, att för detta pris ernå Rysslands tysta bifall till allt, som kunde företagas vid E:dern, och att, saker på söndringen mellan Frankrike och England, raskt skrida ull Danmarks plundring — detta var den djerfva plan, som konung Wilhelms 1:ste miuister uppgjorde i samma ögonblick. Han utförde den ock med en förvägenhet, som ej har sin like, och med en lycka, som allt hittills icke svikit honom. Kortligen, Frankrikes anbud om en stor skiljedomstol med omfattande försonivgsscener, hvilka kunnat hämma den krigsrustningsyrsel, som gripit sin ena och betryggat Europas civilisation på en lugn och tredlig utvecklingsväg. besvarades af Bismarck med inledandet af ett röfvaretåg, hvilket tört till de väldsammaste skakningar i vår verldsdel. Ätven detta förutsåg kejsar Napoleon, som sade, då hans förslag tillbakavisades, att våldets tid var kommen, att krig voro oundviklga och att en stat hädanefter ej kunde räkna sin styrka annorlunda än efter antalet af sina bajonetter. Kongressförslaget betraktades som en illusion med en fredsidyll till motiv, och det var isynnerhet i England, det fredsälskande, frihandlande England, som nu drömmer både natt och dag om det fortratfliga i en kongress, det var England, som gick i ten för att med kall satir, med ett slags negativ qvickhet, förkrossa Frankrikes anbud till ett stycke politskt stilleben. — Österrike skyndade att folja Euglands initiativ och tillbakavisa inbjadningen, ty det fruktade for Venetien. — I Petersburg såg man med belåtenhet ilskans gift utbreda sig mellan Frankrike och de auura makterna, och då äfven detta kabivett tillbakavisade inbjudningen, uttalade det sin belåtenhet öfver den harmoni, som rådde mellan England, Osterrike och Ryssland, till hvilken treklang äfven Preussen sällade sig, ehura det först visade sig sympatetiskt för kongresstörslaget, under masken at denna 8.n fredskärlek lugnt utstakande sina marschrout.r mot Danmark, nanneligen Kielerhamnen. Således beredde sig Bismarcks Preussen, ja, hela det tyska folket till sitt plundringståg mot det lilla, svaga Danmark, på samma tid som man från Frankrike uppmanade den europeiska verlden till öfverenskommelser om ett politiskt tillstånd, som medförde en varaktig tred. Hvilketdera var det således, Preussen eller Frankrike, som bröt treden under vintern 1863—64? Jo, Preussen — och sedan dess har det så godt som fört ständiga krig. Detta är betecknande, om vi vilja vara elaka nog att citera följande hr Forssells ord: ÅDet galler här att betrakta de politiska moisatserva ur en högre synpunkt än den, som vanns från Dyppelskansurnes ruiner.