Göteborgsposten – 7 december 1870, sida 1

IIISG IN) HHIALU ÖOCM IILICUG GCUnU GGCIAT HCUHCIIB heten mot folkens sjelfbestämningsrätt och anhängigheten till eröfringsrätten. Af denna allians är ej beott det fransk-preussiska kri get, utan äfven Rysslands sönderrilvande a: pariserfördraget från 1856, hvarigenom det hotar Turkiets sjelfbestånd, en af trukterna. Vi visade sist, huru Bismarck först uppträdde i den dubbla skepnaden at att på ena sidan bidraga till nedbrytandet at den polska nationalitetens resning mot sin förtryckare, urder det han å den andra smekte-sina landsmäns nationalitetssvärmerier i afseende på Slesvig och och Holstein. Alliansen mellan vestmakterna var bruten. Den ohyggligaste grymhet kunde ostraffadt förötvas i Polen, och man endast tvädde sina händer i frasernas vatten, ehuru man erkände, att såväl Ryssland som Preussen genom sin allians med Ryssland bröto mot de förpligtelser de iklädt sig intör Europa. Då emellervid vestmakiernas svaghet genom söndringen blifvit ett faktum, skyndade Bismarck, som genom den hemliga konventionen med Ryssland förvärfvat sig dettas vänskap, vidare på dea föga moraliska statsmannabana, som han sedan dess vandrat med en djertbet, som gentemot vår tids krympliga, nästan lungsigtiga diplomati fått ett utseende at någonting genialiskt. Under det hr Forssell endast sökt framleta det solljusa i det inre arbete i Tysklaad, som fortgått under den bismarckska väldspolitiken utåt, är det vår pligt att belysa just arien at denna sv nare, för att tillse, huruvida den verkligen kar bidraga till att återgi va Tyskland denna tolkfrihet, som det efterstrafvar, och om den icke i sjeltva verket demoraliserar derhän, att de: stadgar ett inkräktningslystet knektvälde, sou. håller tillsammans, så länge jern och blod bilda cementet, men sedan åter splittrar sig i parceller. Den statsbildning, som grundar sig på folkkränkning och erolring, har neml. ej denna inre styrka, som förutsätter dess varaktighet längre än eröfringen tortsarande utölvas; den är ej en organiskt utvecklad enhet, utan en hoptogad kropp, ötver hvilken man kastat valdsamhetens mantel, för att dölja huru löst de olika delarne verkligen sammannänga. Och kan hr Forssell med allt asitt vackra tal on de inre reformarbetena i Tyskland, hvilka dock äro något helt annat än den bismarck ska politikens blomma, förneka, att det nuvarande Preussen är en sig på eröfringar stodjande stat? Må historien tala! Under det Bismarck itrigt bemödade sig om att hos England minska lusten till att kraftigt uppträda med Frankrike för det olyckliga Polen, använde han härtill fintligt nog som medel the tedious question — SlesvigHolstein, i afseende på uvilken han gat sig mine at att vara en dämpare på jäsningen hos det tyska folket. Härmed vann han lord John Russell, tör hvilken denna fråga var mera genant än något annat. Men samtidigt gjorde han mycket buller af den tvetydiga nällning Österrike intog i den polska frågan, hvarigenom ban stärkte Rysslands hat till denna monarki. Den österrikiske kejsaren och konung Wilbelm med sin Bismarck hade i Augusti 1863 ett möte i Gastein, der Bismarck sökte otveriyga Frans Josef om Rysslands, Österrikes och Preussens solidaritet i den polska trågan. Kejsaren kunde likval icke förmås alt gå in härpå, utan förklarade Österrike skola tortfarande intaga sin hållning i nämnda tråga. Så drogs den tyska frågan på tapeten. Österrike insåg, att Preussen och Ryssland hotade detsamma och att Preussen stod ibegrepp att med des slesvig-bolsteinska ag tationen draga det öfriga Ty-kand under sig hrari igenom sorst Ös terrikes maktställning och sedan dess integritet hotades. Kejsar Frans Josef inbjöd derför Tysklands till ett möte i Frankfurt d. 16 Åug. på hvilken dag kejsaren höll sitt intåg 1 den gamla förbundsstaden under folkets jubel och klockornas ringning. Eutusiasmen var liflig och uppriktig; man talade med gyllene förhoppningar om Tysklands storhet, dess styrka och dess sramtiua glans. ben kejserlige reformatorn hade sin plan fuliständigt färdig: den skulle göra det stora fäderneslaudet lika enigt som oötvervinnerligt; den gick ut på att institta en verkställande makt, under namn at Direktorium, och ett förbunderäd — men den fordrade ätven, att om en stat i förbundet angreps i besittningar, som icke tillhörde förbundet, så skulle detta likväl deltaga i kriget. Österrike ville betrygga såväl sina italienska som andra utom törbundet varande besittningar. Denna plan rönte Euglands bitall; men upptände Preussens vrede, emedan Österrike genom den skulle i Tyskland spela första stämman. Planen foll ätven och enhetssträfvandet följdes af den vackraste splittring. Stor-Tyskland, Lill-Tyskland, Nationalvereinss generalförsamling, ministermöten tör att bilda en trios. ministerkonferensen i Näruberg, för att utveckla Frankfurterprogrammet — alla dessa utskickade i kapp eninghetsplaner, hvilka framkallade protester, och hr v. Bismarck mådde som en fisk i denna politiska karpdam. Han uppträdde emot den österrikiska törbundsreformen — derför att den ej var nog trisinnad. I stället för Frans Josefs förslag om ett parlament, bestående at delegerade från de olika staternas kamrar, talade Bismarck om ven genom allmän omröstning vald representation.