Göteborgsposten – 6 december 1870, sida 1

— Han måste hålla af henne mera än jag trodde honom i stånd till att hålla af någon, sade miss Paget för sig sjelf. En sådan älsklig flicka! Äfven det hårdaste hjerta röres af hennes behag. Mr Sheldon blickade upp från sin tidning, då Valentine kom in i rummet, och helsade gästen med en vänlig nick. — Roligt att se er, Hawkehurst. Semper fidelis torde man kunna säga om er; ni är ett mönster för en fästman. Men hvad kommer åt er, ni ser så förstörd ut? — Jag tror att jag har anledning till att se olycklig: ut, svarade Valentine allvarligt; jag har sett Charlotte. — Ja. Och ni finner henne förbättras småningom, förstås. En sådan svaghet i konstitutionen öfversinnes ej på en gång. Men säkert tycker ni att hon förbättras? — Mr Sheldon, svarade Valentine högtidligt, jag tror att er styfdotter är döende. — Döende! Min bäste Hawkehurst, denna oro är något för — för tidig. Det finnes ingen anledning till fruktan — för närvarande ingen anledning — jag ger er mitt ord derpå såsom man af yrket. — Ingen anledning till oro för närvarande? Det betyder att hon ej skall ryckas bort ifrån mig i dag eller i morgon. Jag skall ha ett par dagars andrum. Ja, jag förstår. Domen är fälld öfver oss. Jag såg dödens skugga på hennes ansigte i dag. — Min bäste Hawkehurst — — Min bäste Sheldon, af barmhertighet behandla mig ej som om jag vore en qvinna eller ett barn. Låt mig