Göteborgsposten – 3 december 1870, sida 1

ruppvisning, hvilken, för att fortsätta bilden, ådagalade att öfningame bedrifvits med nit och intresse så väl å truppernas som befälhafvarnes sida. Marskalk Cszapek, under hvars högsta ötverinseende och ledning det ursprungliga kaos förvandlats till ett ordnadt helt, tillkommer först och frimst äran af aftonens seger, men -härförarn ensam vinner icke slaget, de djnpa leder vinna det med honom, låtom oss derföre ej glömma hvarken general Stål eller trupperna: fruntimmers-kören — mobilgardet (Donna e nobile) i mångfärgade. smakfulla uniformer, mans-kören nationalgardet, också i full uniform, svart frack och hvit halsduk och lite till samt slutligen de reguliera trupperna: Beyerböckska kapellet. Revyn bevistades af ett ej obetydligt auditorium, hvilket dock antagligen varit ännu större, såvida ej inträdesafgiften blifvit satt så hög som 2 rdr, plus årsafgitten. Beyerböckska kapellet, hvars återkomst hit helt säkert med glädje helsats af hvarje musikvän, ger i morgon i Exercishuset en folkkonsert kl. 2—123 e. m. Då inträdesafgiften endast är 50 öre, hälften for barn, antaga vi att allmänheten genom ett talrikt besök skall söka uppmuntra det lika arbetsamma som skickliga kapellet. Advokaten Knifving har å Mindre Teatern fått lemna plats för En familj, ett af salig Charlotta Birch Pileiffers efterlemnade dramatiska lösören, hvilket dock, såsom temligen föråldradt, ej torde ha taxerats särdeles högt i bouppteckningen. Ett godt samspel och ett i allmänhet ganska karakteristiskt återgifvande af de många olika rollerna, torde dock kunna bereda stycket någon framtid. I Advokaten Kunifving ha hrr Boström och Stiegler skapat ett par typer, hvilka förtjena ses, den sistnämnde som ett verkligt mästersvycke i maskeringskonst, hrr Lichtenberg och Pettersson äro hvar för sig ganska roande, men deras resp. fruar, en för båda och båda för en, alldeles för unga. Styckets utförande och uppsättning är emellertid ett nytt bevis på det lilla sällskapets energiska och rastlösa bemödanden att bibehålla publikens gunst. Tvenne prester profvade till samma pastorat. Den ene var ovanligt liten till växten, men egde ej vanliga predikogåfvor. Hans medtäflare mutade emellertid klockaren, så att denne på profprediko-dagen flyttade undan den pall, som den småväxte predikanten låtit uppflytta på predikstolen, så att församlingen under predikan väl fick höra djupa och till hjertat trängande sanningar framsagda i ett vackert språk, men ej såg annat än yttersta spetsen af en yfvig peruk röra sig ofvanför predikstolskanten. Vid valet erhöll emellertid mannen nästan enhällig kallelse till pastoratet. En af hans illparige rivals utskickade frågade en af bönderna huru det kom sig att de röstat just på den lille predikanten. Hå körs, blef svaret, vi sulle fälle se hur han såg ut, som predika så vackert. 2—