Göteborgsposten – 30 november 1870, sida 1

mande Chateaudun och fallande tillbaka på Loirelinien. Tyskarne operera här i en styrka at 200,000 man, väl rustade och väl försedda. Det är möjligt, att fransmännen kunna uppställa en dylik styrka, men är den väl tillräckligt försedd med gola vapen och artilleri; är den tillräckligt öfvad, för att kunna möta med någon utsigt till framgång sina motståndare? Vi befara, att så icke är, utan få de strategiska rörelserna här ersätta underlägsenheten. Den tyske korresp. Wachenhusen skrifver också: Allt visar en märklig rörlighet hos fransmännen, hvilken också redan sedan 14 dagar tillbaka tvungit oss till rastlösa marscher fram och tillbaka och dagligen kullkastat alla vårt öfverbetäls förtoganden, derför att rapporterna berötvat det allt fotfäste. Fienden stod aldrig att finna der, hvarest han nyligen biitvit sedd, och han utvecklar en feberaktig brådska, dritven af truktan att bli kringsnärjd såsom vid Sedan. Under det fransmännen sålunda ännu alltjemt undvika en drabbning med tyskarne, sannolikt i afsigt att vålja goda positioner, tramrycker Manteuffel med sina båda armekärer i Norra Frankrike, der han redan besatt Amiens, som är knutpunkten för fyra jernvägar, elter det han d. 26 slagit sransmännun i en atrid vid Villers nära Amiens, hvilken varade hela dagen. Enligt belgiska uppgister, hvilka likväl icke äro fullt pålitliga, skulle den franska nordarmeen sätt befallning att draga sig tillbaka. Bekrättar sig uppgiften om Amiens intagande, är Lille atstängdt från det öfriga Frankrike och en högst vigtig position i tyskarnes händer. Lille, som i medlet af denna månad nästan icke gjort några militära törberedelser, kan nu icke kännas igen: massor af arbeten ha utförts, verken ba försetts med kanoner och nationalgardet arbetar itrigt på betästningarne. Kanonerna till Lille ha kommit utifrån, likasom i allmänhet utlandet sedan sista lånet levererar ofantliga vapentörråder af alla slag. Ätven de mindre platserna, Peronne (i Somme) göra sig i ordning till en belägring och äro stadda i full proviantering. Ingenting fornimmes från Paris, om militära tilldragelser, tastän man nu genom en bel mängd ballonger tått underrättelser derifrån. Alla underrättelser öfverensstämma deri, att Paris är provianteradt för hela detta år, och sjelfva den nyktra tidn. Le Temps säger, att litsmedeltörråden skola räcka till Januari. Får man tro pariserkorresp. till Daily Nexvs), så ser Trocnu sakernas stallning i den bedröfligaste dager. Han klagar bit.ert ölver Åandan i armeen, bland mobilgardisterna och parisarna. Han går omkring bland trupperna som en trappist och säger till en och hvar: Broder, vi måste dö! IIan ligger i delo med sina kolleger, hvilka klaga ötver, att ban aldrig lemnar Louvren, utan omger sig derstädes med ettj antal presterliga dandies som adjutanter, och att han, om han verkligen påtänker elt uisall, törsiösat en dyrbar tid, tills det nu blifvit omöjligt för honom att lyckas deri. Från Paris skrifver samme korresp.: Hvad lifsmedel angår, så skall oxköttet vara slut inom en vecka. Nastan öfverallt är köttportionen nu nedsatt till 30 grammes pr person ocu dag. Kattor ha stigit i pris och en vacker, fet katt kostar 10 fres. I dag morse hade jag till frukost rått-ragoat — den var utmärkt — någonting i smaken melJan groda och kanin. Jag frukosterade med korrespondenterna till tvenne andra londonertidningar. Den ene af dem emottog först efter en längre stuude motvilja ett råttlår. Sedan han ätit, slickade han sig om munnen efter mera. Den andre der emot vägrade med afsky, och under det han trakterade sig mål sitt salta hästkött, som han åt und:r namn af oxkött, såg han med fasa och äckel bort till oss. Jag var nyllken efter att få veta, om restauratören kallat maten vid sitt rätta namn, men han hade ej haft mod dertill — på räkningen stod: Salmi de Gibier (ragoåt på vildt). Times pariserkorresp. har också deltagit i en rått-dejeuner hos en af Paris törsta restauratörer och skrifver: För två månader sedan skulle jag blifvit utom mig vid blotta tanken på en dylik tasansfuil gerning. Men våra principer ha genom hästköttet törst och främst fått en stark stöt och så erfar man af goda vänner, att de ätit kattor och att vi sjelfva utan vår vetskap gjort detsamma, ty de kaniner, som man får på restaurationerna, utgöras samtliga af kattor. Så förstockas småningom vårt gastronomiska samvete. Då jag i går trafade en bekant, som uppmanade mig att följa honom till en restauration, der han beställt råttor, sprang jag ej ifrån honom, utan gick med, för att en gång sjelt profva på Kätträtten såg verkligen lockande ut; djuren presenterades som svildt; min vån fann dem excellenta, och jag — nå, jag faun dem likaså och beställer mig kanske i morgon en ny portion. Köttet var hvitt och mycket mört, det liknade köttet af unga kaniner, men var finare. Vi granskade matsedeln, priset var 1 fres 50 cent.; alldenstund två