Göteborgsposten – 29 november 1870, sida 2

nästa morgon begaf hon sig i väg i trots af sina sextioåtta år. Hon återvände på aftonen efter att ha anskaffat en mycket behaglig bostad i Harolds-hill. Tanken på denna resa till byn i Sussex var behaglig för alla utom för Gustave Lenoble, som fortfarande befann sig i hufvudstaden och tyckte det vara hårdt att bli beröfvad Dianas sällskap under hela fjorton dagar för miss Hallidays sjukdoms skull. Men för alla de öfriga innebar tanken på resan något hoppfullt och glädjande. Charlotte längtade efter friskare vindar och vackrare utsigter än dem Bayswater hade att erbjuda; Diana hoppades att hafsluften skulle återställa hennes aftynade väninna och Valentine hyste samma hopp. Diana och Valentine hoppades att ingen allvarsam fara var för handen just genom sjelfva obestämdheten i läkarens opinion. Hade saken varit allvarsam, skulle läkaren utan tvifvel ha talat mera allvarsamt derom. Han kom fera gånger. Han fann pulsen litet svagare, patienten litet mera nervös med en svag hysterisk böjelse o. s. v., men han förklarade fortfarande att inga spår funnos till något organiskt ondt och han talade fortfarande om miss Hallidsys sjukdom på ett glädtigt och bekymmerslöst sätt, som var mycket lugnande. I denna tid af sorg fästade Valentine sin tro vid doktor Duddleson. Han tog reda på doktor Duddlesons namn i läkarematrikeln och fann en tröst i den omständigheten att läksren bodde i det fashionabla West-endqvarteret. (Forts!)