Göteborgsposten – 24 november 1870, sida 2

Belägringen af Paris. En korrespondent till ÅPall Mall Gazette skrifver från Versailles d. 11 November töljande: En af de allierade, på hvilkas hjelp fransmännen länge räknat, har efter mycket dröjs kommit till deras hjelp Jag menar dålig väderlek. I går hade vi ett starkt snöfall, emellanåt omvexlande med regn och hagel. För att se huru trupperna i fronten voro skyddade mot det väder, som vi nu en lång tid torde kunna motse, företog jag en liten utflykt genom utposterna vid Ville WAvray, S:t Cloud (parken), Svres och Meudon. Utom i S:t Cloudparken såg jag ej en enda skildtvakt, som ej hade något slags skydd. Öfverallt, utom der jag nämnt, hade de uppfört provisionella vaktkurar åt sig af bräder, gamla dörrar och hvad de hittat på som i någon mån kunde tjena dem till skydd mot väder och vind. Några hade lyckats förskaffa sig täcken, hvilka oskattbara perseular de upptäckt i de närbelägna husen, men många, som ej fått något dylikt extra plagg att svepa in sig i, klagade bittert öfver att fransmännen tagit bort alla sina sängkläder. De skrattade åt min anmärkning, att dessa artiklar sannolikt skulle vara af nytta på Paris fastningsvallar. De sågo aldrig till någon enda fransman på fästningsvallarne nattetid, och de trodde ej att deras fiender någonsin gingo ut ur barackerna efter mörkrets inbrytande. Genomkyld, våt och elandig som jag sjelf var, oaktadt jag rar väl ombonad förvånades jag mycket öfver skildtvakternas muntra sinnesstämning under förhållanden, som visserligen på intet sätt voro angenäma. I Sövres hade den af omkring tolf man beståenae styrka, som utgjorde die Feldwache och var stationerad i den nybygda och ofullbordade porslinsfabriken, ej blott icke någon eld utan voro dertill standigt utsatta för att bli nerskjutna af de moblots som voro stationerade på andra sidan floden i ett stort hus vid brohufvudet. Från fönstren i detta hus sköto de ständigt på allt som de sågo i rörelse eller som de möjligtvis kunde tro vara en preussare. Då jag yttrade till vakten, att jag trodde dem vara allttör nitiska i sina varningar till mig att hålla mig i skydd, svarade en gammal sergeant: Ni skall sä se, min herrer, hvarefter han höjde en gammal pickelhufva på toppen af en käpp ofver en vågg, men lagade på samma gång att han sjelf var väl skyddad. Inom en half minut derefter erhöll pickelhutvan en skur af kulor, af hvilka en, till ej ringa glädje för sergeanten tog bort messingspiken, som prydde toppen. Kanhända det här ej kan vara ur vågen att påp eka den stora uppmärksamhet preussarne egna åt utposttjenstgöringen. De ådagalägga uen största möjliga omsorg i att placera sitt tvlk, sa att de ej allenast ha skildtvakter vid korsvagar c. utan afven ha eidie Feluvwache-, die Replies och edie Unter-Offizier-Wache (de tre poster som äro utställda mot tieenden) så litet synliga som möjligt. Denna anmärkning gäller äfven undsättningstrupperna. Innan man hunnit bli van dervid, måste man förvånas då man ser undsättningsstyrkan stalla sig upp så fort det slås allarm. Från hus, trädgårdar och gårdar framkom mauskapet, och om ett anfall allvarsamt befarades, bletvo artilleripjerserna plötsligt synliga på ett sätt som var 10ga mindre otverraskande. Alia de preussiska officerare med hvilka jag samtalat i ämnet tillskrifva preussarnes öfverlägsenhet i denna del af fälttjensten den öfning de under sina höstmanörrer erhålla i placeringen af skilatvakter, piketer Kc. Man blir så van vid att valja den rätta platsen för att postera manskapet, att vi nu kunna göra det nastan at instinkt. De välja verkligen de bästa platserna, liksom en gammal jägare valjer de bästa hållen på en jagt nän utan att kunna säga hvartöre. Men alia de officerare, med hvilka jag samtalat rörande detta ämne, medgifva att om det kan finnas en sak, hvari ett uns praktik är värdt ett Å. teori, så är det iträgavarande del af fälttjeusten. Jag hörde med fornöjelse i Serres att alla de dyrbaraste slagen af porslin blifvit förda i säkerhet till Versailles och aft det som fanns qvar var under lås och sigill, så att den enda fara som hotar detsamma är nu fransmännens kulor. Hr von Brauchitseh, den preussiske prefekten i departementet Seine-et-Oise, har utgifvit en förordning, att alla vägar i departementet skola oförtofvadt sättas i godt skick. Alla de gamla cantonniers, eller män som arbetade på vagarne, anmodas härigenom att återgå till sin fordna sysselsättning samt göra vägarne jomna och goda, så att ko— — — —