Department de Seine-et-Oise, hvilket innehåller det dekret angående vägarne som jag nyss omnämnt, iunehåller atven general Moltkes dagorder med afseende på Geneverkonventionen. Denna dagorder har till syftemål, att inga personer tillåtas att fara eller vandra omkring bland de preussiska linierna, ännu mindre att lemna dem, utan lejdebref, som antingen blifvit utfärdade af furst Pless eller de baierska eller wärtembergska sällskapen. De kommenderande officerarnes uppmärksamhet fästes särskildt vid kringvandrande personer, som ej äro af tyskt ursprung, och som bära det röda korset. Dessa personer, säger dagordren, böra arresteras såsom misstänkta. Denna proklamation skall bli föga välkommen för de medlemmar af National Society, hvilka äro här, emedan de tillfölje af densamma måste antingen ställa sig helt och hållet under furst Pless kommando eller fara hem. I går afton skedde den länge väntade ankomsten af några hundra engelsmän inifrån Paris. De tyckas nästan allesammans ha stannat qvar i Paris för utförande af olikartade spekulationer, till hvilka det närvarande tillstanden i den franska hufvudstaden gifvit anledning, och ha beredt sig stora inkomster af de olyckliga parisarneg nöd, hvilka varit tvungna att köpa deras varor till oerhörda priser. En gentleman erkände helt uppriktigt för mig, att han begaf sig af emedan han sålt alla sina varor samt ämnade sig nu till norra Frankrike för att utföra likartade aflärer i konserveradt kött, australiskt köttextrakt, preserverad mjölk och dylikt. En annan frågade mig om jag kunde uppgifva någon stad, hvilken jag trodde skulle bli belägrad af preussarne inom kort, i hvilket fall han skulle sända Åbetydande ordres dit. En tredje var angelägen att få reta närmaste vägen till Tours. Paris säges ha oxkött för ytterligare tio dagar, då hvarje person erhåller 50 grammes om dagen, och hästkött sannolikt till slutet af månaden. Men de privata förråderna, hvilka tros vara mycket stora, äro ännu ej vidrörda. Vin och mjöl finnas i öfverflöd; vinförrådet säges tillochmed vara så stort, att auktoriteterna ha en viss fruktan derför. Småkrigst i Frankrike. (Bref till Fadrelandet från en dansk friskytt.) Man har påstått, att Tyskland har Frankrike att tacka för sin enhet; att enhetstanken efter Frankrikes krigsförklaring på en vecka gjort framsteg, som under vanliga förhållanden skulle fordrat menniskoåldrar. Jag tror, att den tid icke är långt borta, som skall bevisa, att Preussen å sin sida gjort Frankrike, som var på god väg att gå under, en ovärderlig tjenst genom att besegra det. Må tyskarne säga att det är förbi med Frankrike, att det franska folket är i grund fördertvadt — de ha dock orätt deri. Vare det långt från mig att taga i försvar dessa lättsinniga storskräflare, lika odugliga att befalla som att lyda, hvilka till en stor del utgöra hufvudstadens befolkning, men det är ieke etter dem man bör bedöma det franska folket. Det är efter landtbefolkningen, eller, såsom man kallar den, befolhningens lägre elementer, hvarifrån Frankrikes store män till största delen utgått, och den är, åtminstone i Normandiet, enligt de intryck jag fått genom att vistas bland den, väsentligen olik de stora städernas innevånare. Ett stort svalg ligger dem emellan, och föreningspunkten är en skröplig bro af fraser och talesätt, hvilka äro för dem gemensamma; föröfrigt hvarken känner eller förstår man hvarandra. Stadskefolkningen, efter hvilken man vanligtvis dömer hela nationen, har till en del alla öfverförfiningens fel och laster; på laudet har man deremot, till och me: bland de rika och välmående, bevarat en sedernas renhet och ensald, gudsfruktan, enkelhet enad me. arbetsamhet, som skola förvåna enhvar, som, blow känner fransmännen efter Grundtvigianarnes och tyskarnes beskrifningar. Så länge den stera massan af nationen är så beskaffad, är det ingen fara tör, att Frankrike skall gå under; olyckan skall blott verka, att folket vaknar till medvetande om sina rättigheter och pligter; åsynen af preussiska bajonetter har redan gjort otroligt mycket till att föra lUcters långt bortom landtidyllernas trånga synrets. I Audelledalen är allt som förr. Ulanjagten fortsättes med outtröttlig ifver och ständigt tilltagande skicklighet; i de närmaste trakterna är villebrådet snart så skyggt, att jagten knappast mera lönar sig, hvarföre vi söka oss nya revierer, närmare Gisors, hvarest finnes en hop af 4000 husarer. För att spara våra krafter, ha vi begynt att införa det i eget land någ t dyra preussiska systemet, att köra infanteriet; det till en expedition i Gisera närmaste trakter bestämda manskapet, i allmänhet 12 till 20 man valda bland de uugligaste i kompaniet, samlas midt i natten i djupaste hemlighet på ett förut angifvet ställe, sätta sig upp på de egendomliga tvåhjuliga normandiska kärrorna och fara åstad i hällande regn på dåliga vägar 5—6 lieues framför våra ställningar. Det är just ingen angenäm tur. Regnet öser fortfarande i strömmar och skulle snart göra oss genomblötta, om vi icke redan vore det; stämningen är i allmänhet något betryckt, isynnerhet då man närmar sig en by eller en skog; man fryser, gör förtviflade försök att få sitta eller ligga och fastän, då vi blefvo instufvade, tillräcklig plats knappt fanns för oss alla, är den delaf vagnen tom, som upplyses af lyktan, hvilken nödvändigt måste vara tänd för att icke väcka misstanke Utflyktens angenäma sida börjar först när vagnen stannar och man efter ett par timmars marsch före solens uppgång intager sin ställning, som oftast i en skog belägen vid en väg, hvarest nlanpatruller vanligtvis pläga företaga sina morgonpromenader. Vid dagens inbrott eller något senare komma de, hvilket aldrig slår felt, i olika antal från 3—20. Ofta upptäcka vi dem icke, förrän de äro helt nära oss, 2 till 3 alnar från bösspipan, och vi vanligen så gömda, att vi nästan icke kunna se någonting, samt för regnet och blåsten icke kunna höra dem, då de komma under djupaste tystnad i skridt och med kapporna upp öfver öronen. Hastigt upptäcker man, att den trånga utsigten döljes af en hästkropp och hör ett Halt! Was Teufel!? — — i samma ögonblick ljuder vår löjtnants feul i en ton, som om han talade för sig sjelf, chassepotgevären och revolvrarnes allvarliga tal öfverrösta tyskarnes eder och de, hvilka icke blifva på platsen, försvinna i sträckt galopp, ytterst sällan tänkande på att bruka sina skjutvapen. När det sista skottet blifvit lossadt och man kastat en blick på det tillfogade nederlaget, skyndar man till den i närheten gömda kärran och drager åstad, så fort de tunga hästarne kunna galoppera, till en förut bestämd mötesplats, dit kompaniet vid daggryningen infunnit sig för att stöta till oss, för den händelse att preussarne hade ämnat att förfölja. Så betryckt som stämningen var på ditfärden, lika upprymd är den på hemvägen, De utförda bedrifterna skärskådas ifrigt under skämt och skratt, och om äfven något kavalleri visar sig på afstånd, rädes man icke för det, emedan dagaljuset nu möjliggör bruket af chassepotgevären och kompaniet står i grannskapet till hjelp. Oftast hålla sig ulanerna likväl på behörigt afstånd; blott en gång då vi legatgzi bakhåll så nära Gisors, att man hört skotten deritrån, skickade de oss en och en half sqvadron på halsen, som säkert hade uppnått vår vagn, om vi icke i hast vikit af på en sidoväg, som förde tillbaka nästan i samma riktning hvarifrån vi kommit. Ett par minuter senare skymtade vi till vår stera glädje genom dimma och regn de mörka konturerna at två kolonne