Göteborgsposten – 24 november 1870, sida 1

Det är emellertid äfven nu, säsom alltid förhållandet, då hr IL griper till pennan eller tager till ordet för att i största korthet utveckla en åsigt, att han istället invecklar den och omöjliggör för sina läsare eller åhörare att fatta Arad han egentligen vill, och hrad som egentligen är det långa talets korta mening. Så mycket kan dock med full säkerhet af uppsatsen slutas till, att hr H. fortfarande täres af kronisk jernvägsskräck och att detta lidande blifvit än mera svårartadt till följd at det sistutkomna jernvägsbetänkandet. Om det hade berott på hr II., så skulle vi troligen ännu i dag icke halt någon jernväg; vi hade ännu nödgats genom hela landet färdas, knappast ens på diligens, utan i eget åkdon, eller på bondvagn och helst på rapphöna, såsom varande väl icke det beqvåmaste, men så mycket mera med -den strängaste sparsamhet mest öfverensstämmande fortskaftrningsmedel ( sex dagars resa mellan hufvudstaden och Malmö). Hade hr H. lefvat längre tillbaka i tiden, t. ex. under Braut Anund, han som bröt bygd och röjde väg, så skulle hr H. sannohkt på sin höjd velat medgifva anslag till gångstigars upptagande, men ingalunda i de glesast bebygda trakterna och i alla händelser så smalspåriga som möjligt. Emellertid så ha vi nu — statsbanor, och det är mycket illa, tycker hr H., ehuru de ätven kommit hans industriella företag till stor nytta. Andå värre är att allmänheten vill ha flera jernvägar och bredspåriga till på köpet, och aldra värst är att de begge statsmakterna — trots hr H:s alla förestallningar — icke kunna förmås att inslå på en annan väg, den smalspäriga. Han är naturligtvis radikalt smalspårig; men det kuriösa är att då han i ein uppsats ställer fördelar och olägenheter emot hvarandra, så bär det sig ej bättre, än att skälen för det bredspåriga systemet äro de kraftigaste. Jag tror dock knappast att han derom sjelf har någon aning. Det händer icke så sällan att hr H:s bevisföring leder till ett helt annat resultat, än det af honom sjelf påräknade. Hr H. itrar fortfarande för den åsigten att jernvägsbyggnadstöretag skola utföras al enskilda personer, och såsom industriföretag, hvilket skulle gifva lyftning åt de öfriga industrigrenarne, försäkrar han. Huru och hvarifrån de enskilda skulle få medel till så kostbara företag, undviker dock hr H. att angitva. Vidare yrkar han att statsmakterna skola upphöra med all annan uppmuntran för enskilda jsernvägstöretag, än med förskottslån, i ett eller annat fall mot vanlig ränta och amortering, samt mot full säkerhet, och derigenom, försäkrar hr II., skulle jernvägsbyggnadernas tortgäng här i landet ingalunda uppehållas-; men straxt derpå rifver han skoningslöst ner sin egen byggnad. Han ordar nemligen om de beklagansvärda missräkningar och sådana företeelser, som nyligen uppenbarat sig t. ex. bland aktieegarne i jernvägen HerrljungaWenersborg, hvilka synas vara bragta till törtviflan ölver den bristande försigtighet, hvarmed många låtit inleda sig för djupt i ett företag, som ger vära nog ingen behållning, oaktadt denna bana ändock är byggd för en tredjedel mindre kostnad än statsbanorna. Hr H:s uppsats är vidare i ett annat full märklig. Om Bourbonerna sades, att de ingenting lärt och ingenting glömt. Om hr H. kan sägas, att han gerna glömmer det som han icke vill minnas och ordnar sina minnen efter beqvämlighet. Fakta, som seke passa till inslag i hans vätnad, läggas antingen åsido eller styckas eller omfärgas. Se här ete exempel derpå. lr IL. uppgifver, och den omständigheten anhåller han mycket enträget att man skall lägga på minnet, att då regeringen till 1853 års riksdag afgat sin proposition om en statsbana från hufvudstaden till Göteborg, norr om Mälaren, beräknades deri, på grund af sakkunniga personers omdomer, byggnadsoch drutmaterielkostnaden till 500,000 rdr rmt pr svensk mil. At denna omständighet vill hr II. nu draga den slutsats, att nämnde belopp under alla omständigheter skall utgöra normalpriset tör en mil jernväg och att regeringen samt den, hvilken sedan började bygga statsbanorna, voro moraliskt förpligtade tulse, att detta pris icke blef ötverskridet. Men han tortiger — enär det ej passar i vämaden — först och främst att nåmnde pris teke uppgafs al den, som sedan fick byggnadsarbetena om hand (då hade hr H:s anklagelse kunnat vara befogad); vidare att detta pris grundade sig på i stor brådska anställda undersökningar och ut sådana aldrig forr i större omfång här blitvit uttörda; och slutligen att de skedde un———— — — — i i H t i f i