Göteborgsposten – 24 november 1870, sida 1

Rn. SKA — beredda på alla eventualiteter, skulle vara att ni toge en litassurans till er mors fördel. — Nej, nej, pappa! utbrast Charlotte med ovanlig ifver, jag vill heldre göra hvad annat som helst än dot! — Hvad kan ni ha för invänning utt göra mot en så enkel anorduing? — Jag tror nog att mina invänningar kurna tyckas vara däraktiga, barnsliga tillochmed, p-ppa; men jag har en verklig afsky för lifförsäkringar. Jag tänker alltid på pappa — min egen stackars far som jag älskade så innerligt. Det har förekommit mig som om han satte ett pris på sitt lit för vår räkning. Han var så angelägen att försäkra sitt lif — jag kommer ihåg att jag hörde honom taia derom i Hyley, då jag var barn — att göra sakerna klara, som han sade, för oss. Och ganska kort tid derefter dog han. — Men ni kan väl ej förmoda att försäkringen af hans lif hade något att göra med hans död? — Naturligtvis ej, så baruslig är jag icke; men — — Men ni har en barnslig fördom mot det enda medel, hvarigenom ni kan beskydda er mor emot en eventualitet, som är så aflägsen att den är knappt värd att taga i betraktande. Må förslaget då förfalla. Det låg mera harm i tonen än i orden. Det var dock ej harmen utan modrens namn som gjorde intryck på miss Ualliday. Hon började finna sin motvilja både dåraktig och sjelfvisk. — Om ni verkligen anser att jag bör försäkra mitt lif, skall jag göra det, sade hon hastigt. Pappa gjorde det