Göteborgsposten – 19 november 1870, sida 1

fru Boström, fru Åhman, hrr Pettersson, och ahlström, m:ll Pira, hrr Stiegler och Otterström äro hvar för sig ypperliga och fru Strindin är den täckaste lilla yrhätta man kan få se. Mot hr Strindin drista vi oss göra en liten anmärkning — en bagatell om man så vill, men för att en tafla skall vara helgjuten fordras, att ingen af accessoirerna är försummad — månne ej en mera vårdad förmiddags-toilette skulle anstå en kammarherre äfven vid ett tyskt dussinhof och framför allt: bort med bruna handskarne! Hr Hedbergs Pettersson, Svensson och hans son är en produkt af så underhaltig beskaffenhet, att vi af aktning för den eljest så utmärkte förtattaren ej vilja dermed sysselsätta oss. Vunnit har stycket sannerligen ej heller derpå, att en af hufvudrollerna lemnats åt fröken Björnberg, som här af hjertans lust gjort sitt bästa för att bereda stycket ett ohjelpligt fiasko. Den franske litteratören mr Båerard, som med stort bifall i hufvudstaden bållit några föredrag på franska språket Om konversationen i äldre och nyare tider, föreläser i afton å Mindre Börssalen öfver samma ämne. Stockholmspressen har enstämmigt lofordat mr Berards Causeries, hans tsängslande föredrag, öfverflödande på äkta franska vändningar. Han skall utan tvifvel förvärfva sig samma erkännande i vår stad, den der verkligen icke är så uteslutande engelsk, som man annorstädes så gerna vill påstå. På ett bröllop, hvar och när vet man icke, skulle en af bröllopsgästerna föreslå en skål för marskalkarne. Föga van talare fattade han sitt glas och började så här: Mitt herrskap... hm... jag har blifvit... hm, hm... fått i uppdrag att... att... å gäss... tärn... å egna... hm... och gästerna... och tärnornas vägnar... hm... tacka marskalkarne för allt... för allt... besvär... som ... som... som de åstadkommit. Ett allmänt skratt gjorde all fortsättning af skålen onödig.