Göteborgsposten – 19 november 1870, sida 1

nskben 1 kroppen. Men UIKVaI — trostom oss, knotom ej, gåm på i regnrockar och guttaperkor, i storm och i slask, det här syperba vädret — skall vara så bra för årsoäkxten! Men då skicka vi också bestämdt en del af våra nyårsräkningar på våra vänner landtbrukarne. Det som sås i tö, kommer upp i snö! Från alla håll och kanter förspörjes klagan öfver gators, torgs och vägars nuvarande hiskliga tillstånd. Från Bergsgatan i Haga, från Jerntorget framtör Lindbergska huset, från Lilla Berget, från Packhustorget och från Exercisheden. Jaha, Exercisheden! Der befinner sig nemligen den mycket besökta Nya exercisoch gymnastikbyggnaden, detta vackra monument af på samma gång sonlig kärlek och uppoffrande samhällsanda, denna byggnad, som staden fått till skänks och som derföre väl torde kunna hysa anspråk på att bli lika väl behandlad, som de stadens hus, hvilka kostat sina (våra?) modiga styfrar i uppförande. Härmed afse vi det eländiga tillstånd hvari vägen till och platsen rundtomkring denna byggnad under årets regnperioder befinna sig. ltem den totala bristen på all yttre gasbelysning. Om man nu nödvändigt skall drunkna, innan man når Exercishusets lugna hamn, så kan det ju ändå ha ett visst sorgligt behag att se hvar olyckshändelsen passerar!. Skämt åsido! En skyldig uppmärksamhet mot donator och allmänheten kräfver, ej allenast att hufvudgången från allkvagen till stora (södra) portalen stenlägges och försättes i ett under ålla årstider fullt trafikabelt skick utan äfven att en ny sådan upptages från sagde väg till vestra portalen midtemot d:r Dicksons villa, hvarigenom trängsel förebygges vid större tillställningar, då folkmassan rusar ut genom den enda port, som åtminstone ej för hufvudstupa ner i lervällingen; att en bred macadamiserad gång lägges rundtomkring byggnaden, och slutligen att platsen förses med lamplig, d. v. s. tillräcklig gasbelysning. Det vore önskligt, om dessa onskumgar, hvilka äro ett troget eko af den stora allmänhetens, ej behölde att falla på hälleberget utan i god jord, växa upp och bära frukt. Och det kan man ju våga hoppas, umablaste Gatuoch Vägtörvaltning? I år infaller 100:de årsdagen af Albert Thorvaldsens tödelse. Minnet at denne, den störste konstnär, som Norden frambragt, firas både i Köpenhamn och Stockholm — men, sällsamt nog, ej på samma dag. Igår firades Jen å Stora Borssalen i Stockholm, idag först i konstnärens födelsestad Köpenhamn, der man väl ändå bör ha bäst reda på saken. Det har nemligen blifvit upplyst af flera, som personligen kännt Thorvaldsen, bland andra at den bekante historikern Fr. Barfod, att konstnären sjelf under sin lifstid firade d. 19 November som sin födelsedag och derföre har man, som sagdt,i Köpenhamn beslutat fira festen som idag. Bland andra högtidligheter der skall en minnessten inmuras i väggen till det hus på Grönnegade, hvarest han föddes. Det varaktigaste minne har han dock rest sig i de ovärderliga konstverk i hvars midt han sjeli slumrat in i den sista sömnen. I tempelgården hvila, säger en dansk lörf., lemningarne af det stoft som en gång var den snillrike andens jordiska omholje. Solen skiner vänligt på gratven, dörrarne stå öppna till Kristus-kapellet och i bakgrunden står Försonaren sjelt, lysande frid ötver detta heliga rum. En enkel vintergröna, namn och datum är allt, som smyckar grafstenen, men de verk som han efterlemnade i lifvet och som stå här rundtomkring, tala högre till hans beröm än den längsta och mest poetiska inskrift. Hundrade år! . . Om hundrade år är allting glömdt, . säger man, ja, de tusende, dagligen återkommande bekymren, tvisterna, illusionerna, villorna, vi sjelfva äro glömda och det är godt, att så är; men det som ej är glömdt, det är det stora, det sublima, det upphöjda, ty det lefver och skall beständigt lefva änvu mera strålande och förklaradt i minnets glans!Den törflutna veckan har bjudit på en mängd offentliga nöjen af temligen olikartad beskaffenhet från — vi börja med det bästa! — Andra soirn för kammarmusik till — vi sluta med det... det ... billigaste! — hr Steinls konstutställning, som bl. a. bjuder på ritalienska och franska pantomimer och operoc i 6 tablåer, som för första gången förevisas härstädes — första gången!! alldeles som vi icke här haft italienska operor förr en gång — med pantomim både före och efteråt! Den andra soirn för kammarmusik var ännu mera talrikt besökt än den första och erbjöd lika mycken njutning för musikvännen. Efter Schuberts briljanta Essdurs-Trio, med sitt Andante af oförlikneligt behag, kom Haydns flärdlösa C-durs-trio som ett qväde af Franzen efter en dikt af Byron. Följde så Sehumanns originella Ess-durs Qvintett. Man hör så ofta talas om gripande musik, den som hört denna underbara 2:dra sats, sorgmarschen, med sina vemodiga tongångar, sina djerfva fl onanser, upplösta i melodiska välljud. har lätt att förstå, hvad som menas med detta I slags musik. Tvenne musikälskare biträdde : på ett högst förtjenstfullt sätt vid utförandet at denna qvintett, hvilken kräfver ej ringa omsorg om den skall gå ihop. Soirn qvarkssi, i ötrigt samma intryck som den före gående: minnet af en i högsta mätto angesnåm musikalisk njutning och längtan efter att jd en snart mätte upprepas. LT M:s OP 4 0 40 oo LL