Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 2

———— — — s emäs — Han är en god, trofast man och älskar mig. Om jag vore en prinsessa skulle andra utvälja min blifvande make, och jag skulle ha anledning att prisa mig lycklig, om deune vore en så förträfflig man som Gustave Lonoble. Och han älskar mig — mig som aldrig förr halt makt öfver en mans hjerta. Det hvilade ett småleende, till hälften blygt, till hälften vänligt öfver hennes ansigte då hon inträdde i det rum, hvarest Gustave väntat pa henne. Hon hade sett hans hatt och öfverrock i korridoren och visste att han väntade på henne. Då hon hunnit blott två steg innanför dörren, gick han öfver rummet och tog henne i sina armar. Dessa starka manliga armar höllo henne fast mot hans bröst, och i denna enda omfamning tog han hennes hjerta och gjorde henne till sin för alltid. 1 hvarje historia om en kärlek, som varor ett helt lif, gifves ett ögonblick då bandet bir besegladt. Diana blickade upp mot detta frimodiga, kärleksfulla ansigte och kände att hon funnit sin eröfrare. Herre, vän, beskyddare, man, öm och hängitven älskare, ridderlig och oförfärad kämpe — han var för henne allt. Och hon anade hans makt och hans värde samt blickade blygt upp, förvirrad öfver att ha blifvit så lätt vunnen. — Hr Lenoble! framstammade hon och försökte komma ifrån de kraftfulla armar som höllo henne liksom på grund af rätt. — Gustave, nu och för alltid, min Diana! Det skall ej mer vara herr Lenoble. Och om några veckor skall