Göteborgsposten – 17 november 1870, sida 2

— r,s:: — e: —— Han har ej rest tillbaka till Normandie, skref kaptenen. Mitt barn, hon tillber dig. Ah, min Diana, det är dock en ovärderlig sak att ba en far! Jag behöfver knappt säga dig att hans första tanke på din förträftlighet ingafs honem af de litliga beskrifningar öfver din godhet, din skönhet, din ståndaktighet, med hvilka jag en passant undfägnade honom under våra samtal på Cötenoir, hvarest jag genom den lyckliga slumpen af en affärstransaktion först blef bekant med honom. Mitt enda barns intressen ha alltid legat mig nära om hjertat och der en vanlig menniska blott skulle ha funnit en rik främlingz, kände min saderliga instinkt vid första anblicken igen den man som var utkorad till min dotters blifvaude make. Det behöfdes min vidsträckta erfarenhet af lifvet — och, som jag vågar tro, min kännedom af menniskohjertat — för att förstå att en man som lefvat tretiofem år begrafven i en fransk provins och aldrig sett nägra andra än sina närmaste grannar, vore just den man som skulle bli förälskad i den första vackra unga dame han träffade på bland främlingar. Kom till mig denna afton ovilkorligt och kom tidigt. Din H. N. C. P. Diena lydde faderns kallelse. Hon var ännu ej viss på sig sjelf. De gamla drömmarne — de ljufva, däraktiga drömmarne — voro ännu ej bortjagade ur hennes fantasi, men hon visste att de voro dåäraktiga, och hon var till hälften böjd för att tro, att hennes far betraktat saken på ett förnuftigt sätt. — Head önerar joe -m mar? fråsade han sis sjelf.