Göteborgsposten – 16 november 1870, sida 2

2 1 Fran Utlandet. bå det stora Krimkriget var slut och 1856 års pariserkongress visat sig kunna ge nomtöra en så stor tanke som att utestänga den Europa och dess samfundstormer hotande östra kolossens framträngande på de haf, som skulle gitva den tilltälle aw yttermera utvidga sitt verldsvalde äfven på vär verldsdels bekostnad — då jublade man och just denna vår verldsdel drog en djup suck af lättnad. På vestmakternas allians skulle alla de fria nationerna kunna stödja sig. Eröfringsprincipen var med Rysslands stäckande tillbaka trängd ; folkens sjelfbestämningsrätt skulle vara den enda rådande. För denna nya folkrätt stod England med dess vidt utstrackta kon stitutionela statsskick, stod Frankrike med dess herrskare, som stödde sig på den allmänna tolkomröstningens afgörande domslut, i borgen. Detta Ryssland, som då var Europas buse, hotade direkte på tvenne håll: genom Svarta Hatvet och Ishafvet. Resultatet af Krimkri get blef till en del det, att de europeiska makterna å pariserkongressen 1856 bestämde, och Ryssland medgaf, att Svarta Hafvet skulic vara neutralt, så att der hvarken någon rysk eller turkisk tlotta skulle tå finnas, och av Ryssland ej skulle få anlägga någon örlogseller befästad hamn vid dess kuster. Turkiel sattes yttermera att öfvervaka denna bestämmelse sålunda, att krigsfartyg icke skulle utan Portens tillåtelse få passera Svarta Hafvets enda utlopp, Dardanellerna. Esfter det pariserkongressen var afslutad, ingirgo vestmakterna med Sverige-Norge den konventionen, att de (vestmakterua) skulle anse ett fram trängande af Ryssland på skandinaviska haltöns kust i norr som en krigstörklaring. Rysslands tredje utfallsport, Öresund, ansåg man betryggad af en äldre traktat, enligt hvilken Frankrike och England garanterade de danska staternas integritet. Hvart har denna för Europas frihet och folkens utveckling så betryggande politiska ställning tagit vågen? Den ar i grund rubbad, och frukten af vestmakternas jätteanstrangningar vid Sebastopol är snart tillintetgjord. Forsta hugget deråt gafs, då den i Europas midt uppstandna militärmakten Preussen tillate kränka Danmarks integritet, utan at vestmakterna, hvilkas heder och hela politik har stodo på spel, rörde sig, för att förhindra det. Skammen och skulden härtör drabbade lord Joan Russell, som då törde Euglands runor, ehuru icke med den äran. Evglands nation kan icke tillraknas hela skulden, att Storbritannien ej uppträdde: vi minnas annu väl, huru stämningen stod och vägde, och huru man men spanning afvaktade en algo rande debatt inom parlamentet. Spanniugen var ej minst i Tuilerierna. Russell segrade,