Göteborgsposten – 14 november 1870, sida 1

Fran Utlandet. Frankrikes officiela tidning för d. 8 d:s meddelar fullständigt Favrees af oss i går antydda cirkulärnote till de franska sändebuden i utlandet. I densamma sramhålles först, att Preussen, genom att förkasta vapenstilleståndet, mera följer personliga intressen, än en politik, som verkligen är af gagn för Tyskland. Preussen förebär, att vår vägran att afträda 2:ne provinser, ifrån hvilka det hvarken kan eller vill skilja sig, tvungit det att fortsätta kriget. Preussen vill verkligen tillintetgöra oss, för att tillfredsställa den ledande statsmannens (Bismarcks) äregirighet. Frankrikes uppoffrande skall tjena till att upprätthålla Preussens makt. Preussen visar sig förvånadt öfver, att vi icke vilja mottaga den vanmakts ställning, till hvilken dess diplomati råder oss. — Derpå omtalar Favre de första fruktlösa underhandlingarne om vapenstillestånd och tortfar sålunda: Under 50 dagar har den preussiska armåen belägrat Paris, utan att befolkningen visat tecken till modlöshet. Genom ett upplopp har det blifvit möjligt för parisarne att legitimera regeringen medelst en imponerande omröstning, hvilken i Europas ögon påtryckt densamma rättens stämpel. Regeringen har inledt underhandlingar, hvilka åsyftade att möjliggöra valen inom hela lan det, inberäknadt den occuperade delen. Vapenstilleståndet skulle vara i 25 dagar, och en motsvarande proviantering skulle medgitvas. Preussen gjorde inga invänningar mot de 2:ne första vilkoren, fastän det i afseende på valen i Elsas och Lothringen gjorde några förbehåll, hvilka vi ej vilja underkasta någon närmare diskussion, emedan förnekandet at provianteringen gjort en ytterligare diskussion ötverflödig. Provianteringen måste emellertid anses för ett absolut nödvändigt vilkor för et vapenstillestånd. Ett vapenstillestånd, under hvilket Paris ej kunde proviantera, skulle blot: vara ett medel till att framtvinga hufvudstadens kapitulering inom en gifven tid. Genom att afslå provianteringen, tillbakavisade Preus sen vapenstilleståndet. Genom att låta Parihemfalla åt hungersnödens fasor, ville Preus sen tillintetgöra ej blott armåen, utan franska nationen. Europa begärde, heter det vidare i cirkulärskrifvelsen, att en konstituerande församling skulle sammanträda, för att man skulle kunna underhandla om fred; men Preussen hindrade dess sammanträdande, genom att fästa ett obilligt, mot allmän rätt stridande vilkor vid dess inkallande. Om Preussen beskyllar den franska regeringen för att ha tvungit det till att uthungra Paris, så skall Europa väl veta att uppskatta det berättigade i en sådan beskyllning. Detta sista politiska schackdrag började med att engagera suveränernas ord till förmån för fransmännen och slutade med att tillbakavisa hvarje kombination, som kunde göra det möjligt för Frankrike att tillkännagifva sin vilja. Vi känna icke de neutrala makternas tankar rörande dessa så öfvermodigt tillbakavisade förslag. Vi ha ålydt en enkel befallande pligt, då vi sökt inlåta oss på Preussens förslag om ett vapenstillestånd, emedan häri fanns enda medlet att genom en nationaltörsamling lösa de förfärande problemer, som den kejserliga regeringen utsått. Preussen inser nog äfven, huru odiöst tillbakavisandet af vapenstilleståndet är, och derför omgifver det sitt afslag med en slöja, som ej kan gäcka någon. Att vilja beröfva oss liismedlon under en månad, är detsamma som att affordra oss våra vapen, men dem vilja vi icke nedlägga utan en fortsatt kamp. Vi ha som män af ära gjort, hvad vi på något sätt kunde förmå, för att stanna kampen; men man spärrade för oss hvarje utväg, och vi ha nu endast vårt mod att lita till, i det vi kasta ansvaret för ytterligare blodsutgjutelse på dem, som systematiskt tillbakavisa hvarje öfverenskommelse. Det är deras, personliga äregirighets skull, om ytterligare tusenden uppoffras. Då Europa ville hejda striden, på det nationens representanter skulle kunna samlas till ett försök att sluta fred, ville de (preussarne) endast lemna sitt samtycke under det vilkor, att den lidande befolkningens qvinnor, barn och gubbar skulle sakna hvarje hjelp, derför att det efter vapenstilleståndets slut icke skulle för försvararne finnas någon annan kamp, än kampen med hungersnöden. Preussens ledare ha icke dragit i betänkande att gifva et,