Göteborgsposten – 12 november 1870, sida 1

hvad man fick reda på. Vid bokstafven B m. var ett stort stycke bortritvet. Hvem sökte mannen? Han beskrefs som en medelålders er . person af kraftig kroppsbyggnad, med svart 37 skägg, skarpa blixtrande ögon. En piga på värdshuset i Skara bedyrade att ho allri vell bli sali, om ej hon hört mannen på bruten svenska oupphörligt mumla: munk — — — in munk — — munk! Var det kanske en af e. hämnd glodande, olycklig son af det blödande Frankrike, som fått höra talas om de franska sympatierna i högan nord och som nu gjort en Eriksgata för att skaffa buadsförvandter för någon hemlig mission, något förfärligt mål? Den mystiska bokstafven B syftade den måhända på Bismarck eller hazaine; Eller måhända ännu högre, skulle kanske munkfantasierna? häntyda på en ny Fråre Jacques Clement, som gömde en dolk, enkom slipad för Bonaparte, det enda namn republikanarne nu känna på mannen på Wilhelmshöhe? Dock, han hade ju både talat och skritvit svenska! Men familjen i Helsingborg liksom pigan i Skara hade tyckt honom rädbråka landsens tungo mål och kanske vore de gåtfulla anteckningarne gjorda al någon svensk medbrottsling! Man fördjupade sig i gissningar. I de städer der en adresskalender fanns att tillgå, hade han genast inköpt en sådan, bläddrat deri och genast begifvit sig ut på upptäcktsresor. I alla andra städer älvensom på landsbygden hade han — nu kommer det märkvärdigaste — knappt hunnit öfver tröskeln till hotellet, värdshuset eller gästgifvaregården, förrän han häftigt framställt en och samma fråga. Han frågade nemligen örverallt: Bor här någon i staden (byn eller socknen) som heter DBergqvist? Svarades det ja, klarnade ögonblickligen de mörka anletsdragen, ljöd der deremot ett bleklagdt nej, lade sig hans höga panna i djupa veck. Bergqvist? Bergqvist? Detta förklarar ju ej saken. Icke ha Bergqvistarne gjort sig specielt kända som politiska konspiratörer, mordattentats-hopsmidare eller beskyddare al mystiska främlingar? Vänta och hör. Då den gåtlike sistl. Tisdags morse i Malmö gick ombord på en af Transit båtarne tappade han sin anteckningsbok, den hittades at en bärare en stund efter det fartyget lemnat hamnen, tyndet öfverantvardades i polisens händer och en god vän har berättat oss att på dess första sidor lästes följande besynnerliga historia: Stockholm d. 29 Oktober. Hvilken underbar vändning genom försynens skickelse! I dag morse var jag fullt och fast besluten att sätta pistolen för pannan. Den låg redan framför mig på bordet, pistolen nemligen. Mina sista fyrkar depenserade jag i går afton på Rydberg: en förtjusande supe — en hemsk dödsmåltid om man så vill! Min uppassare kom in med Dagbladet. Jag lyckades kasta min näsduk öfver pistolen, innan han blef den varse. Han gick ut. De sista telegrammerna kan du åtminstone läsa, innan du skiljes hadan, utropade Jag till mig sjelf och fattade tidningen. Min första blick föll på följande notis: Arsomedel. Till härvarande utrikesdeparte ment har ingått underrättelse om att från Nordamerika ett större arf tillfallit en fröken A. L. Bergqvist, hvars vistelseort nn är obekant, men som förr haft sin bostad i huset N:o 7 vid Munkhron.Jag sprang upp som stungen af en tarantel, tryckte tidningen till mina läppar, slungade pistolen i väggen (den var lyckligtvis ännu icke laddad) och i gjorde i förtjusningen det ena glädjeskuttet efter det I 1 andra. Bergqvist! A. L. Bergqvist, du måste blj s i min! Se der något att lefva för! Menniskovännent X. lånar mig nog ännu några hundra på mina arfsIN förhoppningar. Redan i morgon börjar jag mina I c efter — — — Här slutade de rediga anteckningarne, y sedan funnos blott strödda obetydliga sådana, t daterade från de mest skilda orter i Sverige. i Den sista var daterad Helsingborg d. 8 Nov. b på morgonen och lydde sålunda: A. I. B. finns S ej i Sverige. Jag är säker derpå. Nu vill jag Å fc genomleta Danmark. Jag skall söka henne vid verldens ände. Hon måste gifta sig med mig, ti vore lon än hundra år gammal! 8 Det var således en veritabel Stockholmare. Detta förklarar, hvarföre man i Skara n. och Helsingborg tog honom för en utlänning, si stockholmskan klingar nog en smula utländsk2 i the Vestgötars och Skäningars öron! Eller el skulle alltsammans endast vara ett skämt af tj krönikeskrifvaren, en historiett, som råkat a komma i början i stället för i slutet? Kanske! oc Vattenledningsarbetena härstädes, de unvå derjordiska nemligen, äro nu i det närmaste or fullbordade, ty undantag gifvas. Exempelvis ju kan anföras den del af Köpmangatan, som sträcker sig mellan Tyggårdsoch Smedjegaa torna öfver den genomsprängda spetsen af hä Lilla Berget. Nu, då den öfverjordiska vatär tenledningen — himmelsk icke minst derföre ko att den ej figurerar på debetsedlarne — börli jat spola ner ötver oss till lanatmannens och 16 lvarnegarens stora förnöjelse men stadsbons minst lika stora förtret, nu presenterar sagde me vägsträcka ett hardt när intrafikabelt territosto rium af stenrösen, vattenpussar och lervälling. läs Det förefaller temligen obegripligt att då i och id ör vattenledningen ganska betydande spränghör ingar derstädes tortgätt under loppet af nåzra månader ej man tagit steget fullt ut och ned tillägg af en helt säkert jemförelsevis lan betydlig kostnad planerat denna, då Nya 15( osthuset blifvit fullbordadt, helt säkert myeSu et trafikerade stråkväg. Här synes det oss em om om Vattenledningsbyggnadskomiterade lan ch Gatuoch Vägförvaltningen borde haj! d ickt hvarandra handen i och för det allmänna me ista. Omkostnaderna för ytterligare sprängtill