Göteborgsposten – 11 november 1870, sida 1

— —ä— — — program, önskade Preussen sannolikare fred än krig med Frankrike. Ned all sin makt kunde ej Preussen vara viss om seger, men fransmännens dragande in i Tyskland hade för lång tid kunnat bereda enhetsplanens undergång. Men emedan det insågs att Frankrike samlade krafter för att hindra Tysklands sammanslutning, så beredde sig Preussen på ett krig med Frankrike; dock är beredelsen icke detsamma som att önska ett krigsutbrott, och Åpreussarne, liksom alla eftertänksamma folk, säger hr H., veta sig hafva under tidernas lopp stundom blifvit slagna och antogo derföre möjligheten af nederlag; fransmännen deremot hafva hitintills ansett detta gränsa till det omöjliga och aldrig kunnat öfvertygas om att de lidit nederlag. Hr Hazelius anför äfven en mängd andra skäl för sin åsigt att Bismarck icke önskade krig med Frankrike, och Preussens fördel fordrade det icke heller; men skulle man antaga att han förutsett den oerhörda vapenlyckan och alla de inre svaghetsskäl som så hastigt verkat Frankrikes undergång — det är?, säger hr H., ratt göra honom jemnhög med allvetenheten. Det nu i Frankrike regerande republikanska partiet kastar skulden för kriget på kejsaren och denne kastar skuiden äter tillbaka på sitt folk, liksom om en Napoleon icke skulle känna konsten att motsätta sig ett folks önskningar. — Menas med folket — säger hr H. — de med handen arbetande, de bekanta niotiondedelarne, så är visserligen säkert, att det icke ville krig, ty dessa förnuttiga, från politisk och militärisk fåfänga frigjorda, önska i intet land krig. Men lika obestridligt är, att de högre klasserna i Frankrike, dess representation, litteratörer, press, armsbefål, voro fiendtligt stämda mot Preussen och önskade ett krig så snart de trodde det med fördel kunna ske. Så till vida hade Napoleon rätt, så orätt han än hade att skylla ifrån sig, då han sjelt at dynastiska och orena politiska skäl önskade och i otid företog kriget. — Vidare anser hr H. att den tongifvande klassen i Frankrike alltsedan 1866 velat ett krig, ty öfverallt i Frankrike ljöd Sadowa som ett förödmjukelsens ord — ty sådan är den franska nationalkanslan! En mäktig granne får ej vinna seger öfver sin granne utan att hvarje politisk fransman känner detta såsom en skymf. Frankrikes storhet förringas genom en annans krigsära, ty Frankrike ensamt har rät. till stora segrar! Frankrike anser sig hafva naturlig rätt att vara den alldeles obestridt törsta i Europa. Preussens seger öfver Österrike, som kunde lända till någon Tysklands förening, är ett nederlag för Frankrike, ty Tyskland måste vara styckadt för att lemna Frankrike fritt spel! Men är det verkligen gifvet att det vore Europas fördel, att Tyskland allt hädanefter såsom hitintills skulle genom sin splittring erbjuda slagfält för fyra stormakter, Preussen, Österrike, Frankrike och Ryssland, att der sammandrabba? Skulle sådant ej i framtidea förekommas genom Tysklands närmare förening, och skulle detta land ej hafva rätt att skaffa sig denna förmån? Frankrike har blifvit mäktigt genom att förena sina skilda nationaliteter. Tysklands dylika bemödanden skulle vara ett oförskämdt tilltag? Om hr H. kombinerat händelserna riktigt, så är det otvifvelaktigt att det moraliska ansvaret för krigets utbrott och förfärande följder måste delas mellan kejsaren och de tongifvande i Frankrike. Då det öppet sades: Frankrike tår ingen ro, förrän Preussen är i vanmakt och vi vunnit våra naturliga gränser, så förbisågo fransmännen att de genom talet om Rhen och om inbrott i Tyskland återväckte 1813 års tyska ande och påminde om den store Napoleons förtryck; derföre har kriget blifvit en nationalstrid så förtärlig, så blodig, så lejonlikt förd på båda sidorna mellan galler och germaner. Frågar man hvartöre Frankrike står ensamt nu och icke har rönt något deltagande 108 stormakterna, så svarar hr H.: Mot alla leras allvarliga råd har Frankrike begynt det ättsinniga kriget; Frankrike har af politiska nfall stört Europas lugn; man hyser ovilja ör dess kroniska revolutioner, och alla stormakterna hafva någon fördel af Frankrikes illbakasättande. England blir för lång tid litt sin ene medtäflare på hafvet och sin nde hotande granne; Ryssland får mera fri iet i omsorgen om nden sjuke mannen, bryer snart portförbudet till Svarta hafvet, hvilket England ensamt ej kan hindra, blir trygt ör franska besök i Östersjön, och har af Tysk1.