Göteborgsposten – 11 november 1870, sida 1

Ingen skugga af tvifvel skymde den ljusa horisont, mot hvilken hr Lenoble blickade med hoppfulla ögon. Han älskade denna fattiga moderlösa flicka, såsom det låg i den Lenobleska naturen att älska den fattiga och hjelplösa, särdeles då fattigdom och hjelplöshet åtföljdes af ungdom och skönhet. — Och denna ädla flicka varnade mig för sin egen far! sade hr Lenoble för sig sjelf då han gick mot det hotell der han bodde. Huru ädelt, huru oegennyttigt! Stackars gamle man! Han är utan tvifvel en spekulant, kanske tillochmed något äfventyrare. Men hvad mer? Han skall ha ett rum på Cötenoir, sin plats vid familjbordet, sin fåtölj vid kaminen, och der kan han ej göra någon skada! Det var en sällsam känsla Diana erfor efter denna aftons samtal med Gustave Lenoble. Att känna sig älskad, att veta att det fanns någon enda varelse i den vida verlden som var intresserad för, nej som fästat sig vid henne, var en nyhet, en öfverraskning och till en viss grad en anledning till nöje för henne. Att Gustave Lenoble någonsin kunde blifva något mera för henne, än han var i närvarande stund, tänkte hon sig ej såsom liggande inom möjlighetens gräns. Hon hade förjagat Valentine ur sitt hjerta, men det lediga rummet i aetta hjerta kunde ej mottaga någon ny innevånare. Emellertid var vissheten om att kunna bli älskad ganska ljuf för henne. — Åh, nu vet jag att skalden har rätt, sade hon för sig sjelf. Det finnes ingen varelse så vanlottad, att ej något hjerta kan besvara hans eget hjertas slag, I hela