Göteborgsposten – 11 november 1870, sida 1

j d j l land ingenting att frukta för sina asiatiska planer. Österrike, fullt upp sysselsatt med att sammanbinda sina många söndrade nationaliteter, har afstått srån styret i Tyskland och behöfver godt förstånd med detsamma. Italien är belätet att undslippa en mäktig förmyndare och har vida mindre att frukta af Tysklands än af Frankrikes makt Om stormakterna mellankomme sker det icke af deltagande för Frankrike, utan emedan dess tillvaro är nödvändig för Europas jemnvigt. Men jag törs icke längre taga utrymmet i anspråk. Jag bör dock tillägga att general Iazelius afslutar sin broschyr med att kasta en blick på vårt försvarsväsen, och om man anser sig berättigad ogilla mycket, som den ungdomligt sjutitreårige politikern för ötrigt yttrat i sin broschyr — och ban har visst icke sparat på utmaningar, hvilka nog skola antagas af lika stridsslystna politici som han — så kan man ej förneka att hans yttranden om våra försvarskrafter förtjena att allvarligt påaktas. I min förra öfversigt af den ekonomiska ställningen i vårt land medgaf icke utrymmet att anföra några fakta, som jag tror skulle intressera. Sålunda hade jag bort omnämna att ehuru högst betydliga kapitaler blitvit nedlagda i obligationer, hvilka fortfarande äro ganska begärliga, har dock insättoingarne på depositionsräkning i de enskilda bankerna under loppet af ett år, räknadt till d. 30 sist. September, ökats från 38,892,000 rdr till 48,334,000 rdr; i sistnämnda summa ingå depositionerna i Stockholms och Mälareprovinsernas enskilda banker till 13,387,000 rdr, i Östergötlands ensk. banker till 11,204,000 och i Skånes dito till 10,869,000 rdr. Det är ju, om vi se rätt på saken, ganska betydliga summor? Att det icke ensamt varit de stora kapitalisterna som ökat sina depositioner, synes deraf att dessas (depositionernas) antal under årets lopp ökats trån 21,974 till 27,696. En annan särdeles glädjande omständighet är, att de enskilda bankernas på lagsökning beroende tordringar under ärets lopp nedgätt trån 361,900 rdr till 167,800 rdr och deras på konkursutredning beroende fordringar från 801,500 rdr till 493,300 rdr. Men det är Ju alldeles förskräckligt så mycket penningar som de enskilda bankerna slå under sig?, skall naturligtvis någon säga som vill att riksbanken, likasom klockarfar, eskall allting bestyra. Men riksbanken är äfven anlitad i depositionsväg; nära 6 mill. rdr voro insatta — d. 29 Oktober — och den hade, enligt hvad jag i ett föregående bref omnämnde, på allmänna diskontsonden 566, 000 rdr iuneliggande outlånade. Riksbanken bör också dertöre vara ganska belåten med att allmänheten placerar sina medel i de enskilda bankerna. Men der skrinläggas de, säger vå törnumstige. Det vore dock så dumt gjordt, att det visst icke sker. Att låta penningar ligga obrukbara, men betala ränta för dem, undviker ju hvar och en, och när penningetillgången blir riklig, så köpa dessa banke: räntebärande obligationer; deraf ha de nu tör mer än 8!(; mill. rdr. Nämnde banker hade af sina sedlar utelöpande d. 30 Sept. förlidet är 34,028,000 rdr, men i år samma dag 39,679,000 rdr — och det måtte väl icke heller kallas skrinläggning? Riksbankens utelöpande sedlar utgjorde d. 30 sistlidue Juni 23,618,000 rdr, men d. 30 sistli. September 26,087,000 rdr — ökningen på tre månader är således nära 21 mill. rdr, och det måtte vittna om motsatsen at Åinkräktning från de enskilda bankernas sida? Men är denna stora sedelsumma som löper ute, 56,766,000 rdr, välgörande för affärsverksamheten? frågar kanske den förnumstige. Härom året klagade ran dock ötverljudt, då i följd af den svåra ekonomiska ställningen (vällad af missväxt och ninskad export) bäde riksbanken och de enskilda bankerna måste minska sin sedelcirkuation. Var det illa då, så måtte väl det motsatta förhållandet vara gagnande nu? Det beänkligaste är dock att icke ens den förnumtige vill vara med om en lag som stadgar ut hvarje banksedel skall af utgitvaren efter ydelsen med mynt infrias. Det har blifvit en logm att de enskilda bankerna skulle ha enamt nytta af en sådan lagbestämmelse — och å säger man att dogmernas tid är förbi? I vom ja, men icke i edet hvita husetpå viddarholmen, der våra finansmän i blankoch morlädersstöflor utveckla visdom med tvångsurs till barnens fromma. ensliga lif — skall jao minnaa I var .