Göteborgsposten – 9 november 1870, sida 1

Teater. Fåfänga! Komedi i 5 akter af Görner. Bearbetnining från tyska originalet: Ein geadelter Kaufmann. Det är en stor uppgift teatern har att lösa, då dess ledare se det ideala deri ock ej blott ha dess ekonomi för ögonen. Det är med denna ekonomi det egendomliga, att man för dess skull ofta släpar det ideala i omutsen, gör Thalia till en gatunymf och låter henne som Paris Theröse gapskratta åt sin egen oblyghet och åt det moraliskt förvända i en frivol refräng. Vännerna af det frivola samlas till en tid vid rampen, för att applådera och jubla åt nymfen i sminket och sidentrikåerna; men de ledsna snart. Den sköna Helena eller Eurydice eller Storhertiginnan eller Theblomma förmå slutligen icke aflocka sina habituger mer än en matt applåd, bakom hvilken ofta döljer sig en gäspning. Den ekonomiske teaterledaren otverbjuder sig. sjelf i att åstadkomma nya galenskaper och reta blicken så mycket som möjligt, allt under det han är glömsk af att hans kall ålägger honom, att äfven låta det ideala komma till sin rätt. Skratten bli allt mera konstlade, sjelfva det frivola fördunklas af det obscena, allt är exposition och sminket döljer den rampens blekhet, som ej mera kan förbytas i rodnad öfver egen förnedring — tills slutligen den ekonomiske ledaren finner att den väg till rikedom, han valt, ej var den rätta. Den publik, för hvilken han törnedrat sig sjelf och Thalia, har öfvergifvit honom. Det är glädjande att se, huru man litet hvar nu börjar vakna till insigt häraf. Man känner med sig, att det är något, som öfverlefver gårdagens gnolade chansonette, något som har mera värde än den tomma parodiens grin. Man börjar vända sig från skalet till kärnan, från bedrägeriet till sanningen — kortligen, man söker att återfinna sig sjelf, få smak för att se scenen återspegla verlden i konstens sanna dager, ej i en spegelapparat som förvrider den. Dagens teaterföreteelser i vårt land visa detta i en tydlig sträfvan efter att ersätta den parodiösa cancan, äktenskapsbrottet, garderobeglittret och allt det öfriga ytliga med den allvarligare genren af drama, eller med en verkligt högre komedi. Det är med tillfredsställelse vi helsa denna reaktion, som onekligen mera öfverensstämmer med vårt allvarliga folklynne. Ett bevis på, att den stora allmänheten delar denna tanke är, att det på Mindre Teatern härstädes under några aftnar gifna stycket Fåtänga!, en bcarbetning från tyskan, lyckats vinna publikens synnerliga ynnest. Det innehåller ingenting originelt. Motivet är det gamla: en hederlig borgare, som genom sin rikedom kommer i andra och högre kretsar, der förvirras och förblindas samt plockas af sina nya umgängesvänner, tills han slutligen har tillfälle att på ruinerna af sin egen sköflade lycka beklaga sin törvillelse. De situationer denna intrig genomlöper, för att komma till sin utveckling, innebära ej heller någonting ötverraskande. Allt fortgår lugnt till sitt slut, utvecklingen är den jemnaste i verlden, och det finnes ingen reflekterande åskådare, som icke kan ifrån början säga huru det skall komma att gå. Och likväl hålles intresset spändt alla fem akterna igenom; likväl följer man den ingalunda tekniskt goda dialogen äfven med intresse. Orsaken är, att denna borgerliga komedi besitter en ingalunda vanlig styrka i karaktersteckningen, hvilken är ända in i de minsta detaljer till det mesta lyckad. Genom författarens omvårdnad om karaktersteckningen sättes äfven skådespelarne i tilltälle att egna sig mera åt karakterernas framställande, och det är med glädje vi anteckna de prestationer, Mindre Teaterns nuvarande sällskap —— ee wmv umvumwemm———