Göteborgsposten – 9 november 1870, sida 1

i detta afseende denna gång lemnat. Spelet är särdeles godt, hvilken omständighet äfvenledes bidragit till den lycka, stycket gjort och helt visst äanu kommer att göra härstädes. Hr Boström, som innehar hufvudrollen, Emanuel Rohrbeck, den rike köpmannen, synes oss lyckligt lösa denna sin uppgift. I första akten utvecklar han en ganska trappant borgerlig bonhomie, genom hvilken såsom bakgrund den följande karaktersutvecklingea blir af större effekt och erhåller mera färg. Vi vilja äfven erkänna det förträffliga sat:, ett lagom crescendo, hvarmed han först, såsom fisken kring agnet, går omkring och rör på den falske vännens utkastade lockbete, men sedan plötsligt slukar den och låter sig till fullo bemäktigas af högfärdsanden, för att genom den dritvas till sin undergång. Denne högfärdsande hade naturligtvis en god bundsförvandt i hans hustru, framställd af fru Åhman, som i den rollen gjorde sitt inträde på denna scen. Hennes framställning var jemn, och tro vi, att en förut väl mycket märkbar brist hos sällskapets personal nu blifvit afhjelpt. En af de personer, som bäst återgafs var bleckslagarfrun Sara Hänselmeier, spelad af m:ll Pira, som här visade sig vara i ett för henne nytt fack en ganska god förmåga. Särskilt förtjenar omnämnas scenen, der hon vid kortlapparne äfven på det lifligaste deltager i sin mans samtal med Rohrbecks factotum, hr Stiegler. Fastän hon gerna vill gnata på mannen, brusar hon likväl ut, då hon hör huru hennes rike och plötsligt förnäme svåger föraktar sin svåger bleckslagaren. Denna scen återgifves på alla händer förträffligt och bar äfven slagit lifligt an. Vi nämnde hr Stiegler, åt hvars spel vi ock egna vårt erkännande. Det länder alltid ett sällskap till heder, då också smårollerna väl u:föras; derigenom får det hela mera afrundning, och äfven ett långsläpigt stycke kan genom detta på alla håll jemväl i den mindre detaljen lyckade utförande bli intresserande. Hr Petterson, bleckslagaren, hade en mycket tacksam roll, hvars utförande ock var godt och roade. Karakteren är gemytligt hållen och öfverensstämmande med hr P:s naturel. Äfven hr Ahlström, köpmannens allvarliga biträde, återgaf sin roll med en viss sympatetisk styrka, och hans kamrat, hr Otterström, var en så fadd, men godhjertad narr som han borde vara, för att gifva bättre relief åt såväl kamraten som köpmannens dotter, den lekande Julie (fru Strindin). Hon och hennes syster Clara (fru Boström) hade båda de täckaste tramställarinnor, man kunde begära. Särskilt må nämnas fru Strindin, hvars naiva naturell här var förträffligt på sin plats. Äfven öfriga medspelande vilja vi nämna med beröm, dock med undantag för fröken Björnberg, bleckslagarens dotter, som icke kan komma ifrån sitt landsortsteatermanår att göra mycket väsen af sig och spela med publiken, i stället för att aöja sig med ett korrekt utförande af sin töresatta uppgift. Såsom läsaren fioner, har Mindre Teaterns sällskap i det nyupptagna stycket visat sig ega både förmåga, hvarpå vi ej tviflat, och vilja att tillfredsställa publikens fordringar genom ett godt samspel. Och bedraga vi oss icke, bör Fåfänga kunna gifvas ännu några gånger inför en väl besatt salong, såsom förhållandet hittills varit, då stycket uppförts. Vöärnanllatcfnaå man