Göteborgsposten – 7 november 1870, sida 2

Fran Utlandet. Det är en ohygglig, en afskräckande syn, Frankrike i närvarande stund erbjuder; och förfärliga skala de skakningar bli, som komma att följa, om dessa radikala skola längre förbli vid makten, hvilka våga föra ett sådant språk som t. ex. Liberte, hvilket blad säger, att kriget bör fortsättas, tills antingen revancho erhållits eller ock Frankrike fullkom ligt dukat under. År detta tal en verklig patriots, är det icke en dåres? I samma anda har regeringen i Tours uttalat sig, då den i ett drekret tillkännagitver, att den friskyttskår, som visar modlöshet inför fienden skall afräpnas och ställas inför krigsrätt. Det mod, som skall framkallas genom sådana medel, måtte ej bli mycket att lita på. Den sannolika följden blir väl, att friskyttarne i stället komma att småningom försvinna. I samma dekret påbjudes, att hvarje departement skall på egen bekostnad utrusta ett batteri för hvart 100,000:tal innevånare. Detta bevisar, att regeringen i Tors, d. v. 8. Gambe ta. som alldeles beherskar sina båda andra kolleger Cremieux och Glais Bizoin, under det att Fourichon antagligen utradt, alltjemt vill fortsätta kriget. Gambetta följer härvid det töredöme, som de radikala i Paris afgifvit. Äfven de vilja krigets fortsättande, under att mot dem stå de män, hvilkas namn äro den bästa borgen tör lugn och oväldig uppfattning. Ja, det kom i Måndags till våldsamma excesser i den franska hu vudstaden, hvarvid de demonstrerande togo till fånga dem af regeringens medJemmar, som vilja antaga de af Bismarck föreslagna stilleståvdsvilkoren! Trochu, Oraso, Jules Ferry, Favre, Farnier Pages och Jules Simon, af hvilka nationalgardet befriat de tre första. Att Rochefort ej nämnes, antyder, att han anslutit sig till de radikala. Om de för freden stämda männen antaga stilleståndet, skola de raturligtvis af de röda beskyllas för förrädare. Detta är numera en stående beteckning i det olyckliga landet emot hvar och en, som ej vill detsamma, som de radikala. Times förutspår öppet Trochu och Favre samma öde som Bazaine, om de gifva upp tanken på kriget till knitven; men uppmanar dem att heldre utsätta sig för dessa beskyllningar, än att störta sitt fosterland i en bottenlös afgrund. Bazaine har offentliggjort en protest mot den provisoriska regeringens beskyllning för förräderi. Den protest, som hans adjutant, general Boyer, låtit införa i ÅIndep belge, lyder i sin helhet sålunda: Hr redaktör! De rykten, som under flera dagar knutit sig vid mitt namn, och de uttydningar af alla slag, till hvilka den mission gifvit anledning, som blef åt mig uppdragen, skulle icke förmått mig att bryta den tystnad, som ålades mig af omständigheterna. Jag lät ryktena sköta sig sjelfva, och det tillhörde icke mig att beriktiga de gjorda uttydningarne. Under de sista tvenne dagarne har jag dock i alla tidninningar läst upprop till Frankrikes ära och patriotism, till hvilka ansluta sig förbannelser, som utslungas mot marskalk Bazaine och Rhenarmens militära anförare. Åreröriga förnärmelser och våldsamma angrepp äro de enda argumenter, öfver hvilka hr Gambetta kan förfoga. Han begagnar i rikligt mått dessa oratoriska medel. Han vill utan tvifvel bedraga några enfaldiga eller skrupulösa själar, som skola öka de exalterades antal. Mera hofsam än han, inskränker jag mig till att protestera mot hans oförsvarliga våldsamhet, och i hela Rhenarmåens