Göteborgsposten – 7 november 1870, sida 1

— Min dotter, Diana Paget — hr Lenoble. Jag har omtalat för Diana huru mycket jag haft er att tacka för under min vistelse i Normandie, fortfor kaptenen. Jag beklagar att jag nödgas mottaga er i ett rum som är föga värdigt herren till Cotenoir. — Ett förtjusande ställe, Diana, som jag gerna skulle önska att du finge se i en framtid. — Vill ni dricka ths, Lenoble? Diana, en kopp thö6. — Pageterua äro en fallen race, ser ni, min bäste sir, och en kopp thå i en hyrd våning är den bästa undfägnad jag förmår gifva en vän, Pageterna till Herfordshire kunna gifva er en diner på guldservis; men vår gren är yngre och fattigare, och jag är gudnås bland dem som få betala för sin ungdoms dårskaper. Gustave Lenoble hade en blick af d ltagande, men denna blick var riktad mot Diana och ej mot den manlige representanten för den yngre Pagetska grenen. Att hysa medlidande med en olycklig qvinna låg i det Lenobleska skaplynnet och Gustave hade redan börjat hysa medlidande för miss Paget och undra hvilket hennes öde här i lifvet skulle bli, då hon ej egde någon bättre beskyddare än en far som erkände sig vara utarmad. Han såg att den unga damen var mycket vacker, och han anade tillfölje af ett visst obeskrifligt uttryck i hennes ansigte att hon var stolt. Han kom dervid att tänka på sina egna döttrar och deras sorglösa lif samt betryggade framtid. Kontrasten tycktes honom grym. Ridderlig som han var till sin natur, torde han dock knappast vid första ögonkastet ha kännt ett så starkt in