Göteborgsposten – 4 november 1870, sida 3

— — 7 27 — oss osynliga siender. Deras vedetter blefvo allt flera i vingärdarne på sluttningen af asen. Valerien skickade då och då fram en bomb, som kreverade med ett doft ljud framemot S:t Cloud, och bomber föllo äfven bland husen i Rueil och Bougival. Två gånger höjde sig från miuten af staden en ofantlig hvit rökpelare, som om en ammunitionsvagn eller ett krutmagasin exploderat, men jag kunde ej höra något buller. Fransmännen understöddes så väl af eftertrupperna, att de bletvo djerivare och tycktes böjda att stiga ner i dalen och göra ett anfall mot preussarnes ås, som ej var särdeles starkt besatt. Jag kunde se en mycket tapper karl, som red på en hvit häst, midt i elden uppmuntrande dem att marschera på, men den preussiska gevärselden — i min tanka understödd at det franska artilleriet som kastade sina bomber utan urskiljning — hejdade dem. Men deras hopar bletv allt tätare och tätare. Preussarne började rygga tillbaka. Klockan var nu 2,40; minuterna äro sanga i strid. Ofticern på den hvita hästen blef mer energisk än någonsin. Ut kommo fransmännen från sina vingårdar. Deras betäckningsbatteri kom i rörelse igen, stannade och öppnade elden. Ett annat batteri kom upp bakitrån landthuset, men de redan nämnda batterierna under Valcrien förändrade ej sin ställning under hela dagen. Nu rusade fransmännen framåt. Men under det de strömma neråt sluttningen, intaga preussarne en lämplig position på åsen och gifva dem en salva, under det tran fronten ar de nara det röda lusthuset uppställda bataljonerna affyras två salvor. Fransmännen göra halt, vanda och begifva sig anyo in i vingårdarne, från hvilka de öppna en skarp eld, liksom tör att betäcka sina kamraters återtåg. Det är mycket sannolikt att de sågo något — en styrka som vi ej kunde se och som tormadde dem att tåga tillbaka. Vinden törde kanonljudet söderut, men utefter vägen var handgevarselden fullt hörbar. KL. 2,55 hördes en explosion i Rueil eller nära derintill. Fem minuter derefter en annan. De franska artilleristerna sköto under en fjerdedels timma med fördubblad energi mot skogen, der de antingen sågo eller trodue sig se preussarne. Eu gång räknade jag sju bomber som kreverade helt nära hvarandra hundra fot upp i lutten. Det var mycket hett för preussarne, som etter hvad jag kunde se ej hade något artilleri alls med i striuen. Jag har sedan hört att de hade två batterier, som var allt de kunde finna plats för. En stark kolonn fransmänn blet synlig bakom det röda lusthuset, med hvilken flyktingarne eller hvad de nu voro förenade sig. Åter blef den hvita hästen synlig. Ätskilliga offic voro med denna truppmassa, som liknade reguliera soldater. Preussarne, antallna med bomber, kanonkulor och en allt häftigare gevärseld, måste öfvergifva den ås som de så envist hallit sig vid. Fransmännen syntes vilja bemåktiga sig positionen. Klockan var 3,30. Ofticerens på den hvita hästen plats hade blifvit intagen at en ofticer på en brun häst, hvilken sprängde at utanför vingåruarne rakt under åsen. Jag kan ej begripa huru han kunde undkomma kulorna. Men de som riskera mest undkomma ofta bäst. Han förde sitt folk tramat, bitradd af andra, hvaribland en var mycket framstående, hvilken svängande sin värja red från grupp till grupp och pekade mot den preussiska åsen. De ville ej framåt. Förgäfves gafvo deras officerare dem ett lysande exempel. De ville ej lemna vingardarne, men derifran underhöllo de en litlig eld mot preussarne. För att uppmuntra dem och understödja deras anfall, afskilde det främsta batteriet två kanoner, hvilka fördes upp i galopp till muren vid den franska väderqvarnen, hvarest de ställdes upp och öppnade eld mot den preussiska åsen midtemot, under det de andra batterierna beströk den med sidoeld. Men det var hjelp i antågande. Tyskarne hade på den del af foltet, der denna strid pågick, ej mer än ett par tusen man, såvidt jag kunde uppskatta deras antal, och dessa voro ej understödda at artilleri. Det första tecknet till att förstärkningar närmade sig var obeslutsamheten hos fransmännen, hvilka hunnit ett stycke ner för sluttningen, några så långt att de voro förlorade ur sigte i fördjupningen, och som nu antingen gjorde halt eller ryggade tillbaka i sned riktning mot vingårdarne. Preussarne vid röda lusthuset anföll dem i flanken med sina tändnålsgevär och tilltogade dem stor förlust. Men hvilka äro de som upperada der i pickelhutvornas flank? Hvita bälten och tschakåer! Kunna de vara fransmän? Nej! Se, de skjuta ner i fördjupningen. Deras tiraljörer komma ut der en framskjutande vinkel at skogen stänger utsigten och avancera genom vingårdarne. Kl. var nu 4. De franska kanoniererna låta hvarje kanon spela vid åsynen af de nykomna. HEn bataljon följer tätt i hälarne på tiraljörerna. En annan synes i reserv. De äro gardeslandtvärnet. De marschera fram genom vingardarne och en allt täta rök stiger upp ur fördjupningen Se! Der gå tir jörerna upp på andra sidan. De ha passerat öfver den lilla dalen. Deras kamrater skynda efter dem. Det måste bli en strid men mot män i vingårdarne. Fransmännen fly. Se! der är en kavallerihop. Nej, det är kanoniererna och förarne at de två kanonerna som rida bort. Kanonerna skjuta en sista salva. En hop mörka föremål kunna skönjas genom röken. Ni kan se dem rusa fram utefter den hvita muren. Preussarne ha tagit det franska halfva batteriet, som infanteriet upphört att understödja. De rusade fram efter de retirerande fransmännen, men möttes af en reservkolonn, som måste ha varit posterad på andra sidan om träddungen vid röda lusthuset, och det blet en hättigare gevärseld på båda sidor än någonsin förut. Men hvilket fransmännens mål än var, så var tydligen allt hvad de tyska trupperna önskade eller borde göra att behålla sin egen position. Det kunde ej vara någon nytta, utan en stor dårskap, att utsätta dem för elden från Valrien och den uppställda linien af fältartilleri. En ganska ansenlig fransk styrka visade sig vid högra fronten, hvilken skulle kommit öfver preussarne om de ryckt fram och innan solen gick ned kastade hon sina strålar på ett kyrassierregementes hjelmhattar och bröstplåtar ett mycket svagt regemente om det var der isin helhet — hvilket nu först blef synligt. Fransmännen på kammen af åsen visade nu fyra bataljoner och avancerade sakta fram mot preussarne, hvilka började i jemn ordning draga sig tillbaka. Den retrozrada rörelsen tycktes uppmuntra fransmännen längs hela fronten, ty de retirerande trupperna vände om och eftertrupperna samt trupperna på kullen gjorde ett synbart försök att tränga inpå preussarne. De senare blefvo dock ännu en gång förstärkta. Bataljonerna omkring södra lusthuset marscherade fram och itskilliga bataljoner, som till en del varit dolda tillfölje af markens beskaffenhet blefvo nu synliga här och der i reserv. hlockan var nu 4,35. Den kommenderande generalen tycktes tro att ögonblicket nu var kommet för en stor ansträngning. Reserverna nära det hvita landthuset kommo i rörelse, men reträtten var för mycket markerad för dem för att de skulle göra mer än hejda förtöljandet. Den preussiska generalen ville naturligtvis ej heller forcera detsamma. Preussarne hade den position de ville ha, och naturligtvis skulle fransmännen retirera då de antingen misslyckats i sin afsigt, om denna varit att intaga någon af de tyska positionerna, eller uppnått den, om den blott varit en rekognoscering. De torde nog ha vunnit några upplysningar rörande preussiska linierna, men vinsten af företaget var ej värd kostnaden. Innan jag sköt ihop min kikare, upptäckte jag två långa ambulanståg, det ena återvändande till, det andra kommande från Paris. En lagarattträn kam inom de nreussiska linierna och