Göteborgsposten – 4 november 1870, sida 1

Diana smålog. Det var ett något bittert småleende och det låg en anstrykning af förakt i denna bitterhet. — Jag har inga utsigter att bli lyckligt gift, sade hon. — Hvem vet? Du är vackrare än nio tiondedelar af de qvinnor som bli lyckligt gifta. — Nej, pappa; det är en alltför sangvinisk förhoppning af er. Och äfven om jag blefve gift med någon förmögen man, skulle ni vara nöjd med att bo hos mig? Tror ni ej att ni skulle lävgta efter klubbarne och spelborden ? — Nej, mitt barn. Jag är en gammal man; klubbarne och spelhusen äro numera ej för mig. Men jag ser ej lifvet i svart för det. Se så, lägg af dig dina ytterplagg, mitt barn. Bevora mig, hvilken vacker svart sidenklädning du har, och huru bra du ser ut i den! — Det är en present af Charlotte, pappa. Hon har ett rikligt anslag till siekpenningar och är sjelfva frikostigheten. Jag vill ogerna taga emot så stora presenter af henne, men jag blott särar henne genom en vägran. — Naturligtvis, mitt barn. Det finnes ingenting så obehagligt som en vägran, och intet bevis på god uppfostran är så sällsynt som konsten att taga emot med behag. Jag tycker alltid om att se dig väl klädd, mitt barn, men jag tycker särskildt om din eleganta utstyrsel i afton, emedan jag väntar en gentleman hit. — En gentleman, pappa! utropade miss Paget förvånad; jag trodde att ni skickat efter mig emedan ni var sjuk, nedtryckt till lynnet och ensam. — Ja visst, Diana, visst är jag sjuk, och jag förmo