Göteborgsposten – 4 november 1870, sida 1

dar att det ej ligger något onaturligt i att en fer önskar träffa sin enda dotter. Diana Paget svarade ej. En fars önskan att träffa sin dotter var verkligen en vanlig och naturlig sak; men att kapten Paget, som ej under någon period af sin dotters lif bade visat vanlig faderskärlek för henne, skulle helt plötsligt vara intagen af en längtan efter hennes sällskap var något besynnerligt. Men Dianas natur hade blifvit förädlad och stärkt af den själsstrid hon undergått och den uppoffring hon underkastat sig under de sista månaderna, så att hon var visst icke böjd för att tillbakavisa några känslor af tillgifvenhet å honnes fars sida, äfven om de yttrade sig först i elfte timman. Efter ett par minuters tankfull tystnad, föll hon på knä vid sin fars hvilstol och kysste den gamle mannen. — Bäste pappa, yttrade hon kärleksfullt, tro mig, jag är mycket glad öfver att ni önskar se mig. Jag skall komma till er närhelst ni vill skicka bud till mig. Jag är glad öfver att jag ej är en börda för er; men jag skulle äfven vilja vara en tröst för er om jag kunde. Kaptenen hade sin tår i beredskap. Denna gång betydde den något som var närmare beslägtadt med verklig rörelse än vanligt. — Mitt kära barn, sade han, den dag torde komma — jag kan nu ej säga när — och hindelser kunna uppstå — hvilka — hvilkas natur jag nu ej är i tillfälle att förklara för dig — men fikonträdet torde ej alltid förbli fruktlöst. Den gamla stammen torde kunna skjuta fram friska grenar. Vi skola ej tala mer härom, mitt älskade barn, jag vill