Göteborgsposten – 3 november 1870, sida 2

aldrig burit lycka med sig. Det har ej dröjt länge, innan de gnistrande diamanterna deri förbytts i sorgens bittra tärar, Josephine, Marie Louise och Eugenie, alla ha de träffats at ödets hårdaste slag. En mycket berömd och genom otaliga aftryck mycket bekant tafla af Winterhalter framstäl!er kejsarinnan Eugenie omgitven at sina hofdamer i S:t Clouds park. Hon stod då på höjden at skönhet, lycka och makt och aldrig har någon tafla framställt en mera intagande bild af qvinlig tägring, qvinligt behag paradt med höghet och majestät. Ej många år ha törflutit sedan dess och idag vandrar en sorgklädd, blek och förgråten maka och moder till fots i ett främmande land till en liten landskyrka för att der i stillhet tå gråta ut och åt den ende tröstaren antörtro sina djupaste, sina hemligaste sorger. Lustparken i S:t Cloud, glädtiga skratt och sprittande musik i fjerran förbytt till kyrkogården i Chiselhurst, ull psalmsäng och orgelmusik, hvilken lexa för de mäktige på jorden! Det vill dock nästan synas som om kejsarinnan Eugenie midt under sin lyckas mest glänsande dagar inom sig burit en dyster aning om hvad framtiden bure i sitt sköte. Man påminne sig endast hennes sällsamma intresse för den olyckliga Marie Antoniettes minne, hennes vurm att samla och på ett ställe sammanföra alla de föremål som hon lyckades få reda på ha tillhört denna drottning. Anade hon måhända att pariserpöbeln en dag skulle håna och bespotta m:me Mandrin liksom fordom m:me Capet? Hårda och bittra äro de anklagelser som riktats mot kejsarinnan Eugenie under de senaste olycksdagarne och de finnas, hvilka tillskrifva henne en stor andel i den olycksaliga krigsförklaring, som fuktat Frankrikes jord med så många tappre mäns blod. Hvem kan här annu döma rättvist? Aktning för olyckan helst då den drabbat en qvinna! Låtom oss här i stället hågkomma de många vackra drag denna qvinna lagt i dagen vid så många tilltällen under lyckans solskensdagar. Då Paris municipalråd vid förmälningen 1853 voterade 600,000 tres att användas till ett diamantbalsband åt landets unga moder, undanbad hon sig denna gåfva och slutade sin anhållan med följande ord till komitens ordförande: Viljen I, mina herrar, göra mig en glädje, så låtom oss gemensamt använda denna summa till ett eller annat välgörande ändamål. Detta skall bli min käraste brudgåfva. Det skedde så och med detta första bevis på sitt sinnelag invigde kejsarinnan en hel följd af ädla handlingar som aldrig skola glömmas. Sjukhus, asyler, fängelser och välgörande stittelser af alla slag mottogo hennes besök och skördade snart de rikaste frukter af det intresse, hvarmed hon omfattade dem. Då koleran i slutet på 1850:talet rasade i Paris bevokte hon flera gånger kaleralasaretten och då den derefter spred sig till de större landsortsstaderna och namneligen svårt hemsökte Amiens, fattade hon ett stort beslut. Hon biktade sig för sin själasörjare, mottog nattvarden i Tuileriernas kapell, omfamnade sin son och afreste med endast några få af sin uppvaktning till Amiens. Ett ögonvittne skrifver derom: bå kejsarinnan anlände till Amiens, ville hon ej njuta ett enda ögonblicks uvila; från jernbanstationen begaf hon sig direkte till kolerasjukhuset. Hon stannade vid hvarje säng, tog de sjukas fuktiga händer i sina, böjde sig ned ötver de lidande för att kunna höra, hvad de bviskade och hennes mod svek henne ej ett enda ögonblick. Då hon lemnade sjukhuset, visade prefskten henre två små föräldralösa barn, hvilkas uppfostran hon genast åtog sig. Ers Majestät har visat ett beundransvärdt mod, sade en afmarskalkarne till henne, då hon återkom till Paris. Ja, det är mitt sätt att gå i elden, svarade hon. Vid mordförsöket d. 14 Januari 1858 utanför Stora Operan i Paris gaf hon ett annat bevis på hvilket modigt hjerta som bor i denna fina gestalt. Orsinis bomber kreverade rundtomkring den kejserliga vagnen, menniskor sårades och dödades, en allmän fasa grep de närvarande och man besvor kejsarparet att ej gå in i teatersalongen der kanske nya mordförsök väntade. Låt oss visa mördarne, att vi äro modigare än de?, sade kejsarinnan lugnt, trädde med sin gemål ini salongen och tog plats i den kejserliga logen utan att bekymra sig om sin af bomberna sönderrifna och med blod bestänkta drägt. Då kejsare Napoleon d. 22 Januari 1853 i Tuilerierna underrättade statsrådet om sitt förestående giftermål, slutade han med följande ord: Forlanad med själens alla goda egenskaper, skall hon bli en prydnad för tronen och i sarans stund ett af dess förnämsta stödr. Och då olyckan slog ner, då underrättelserna om fransmännens blodiga nederlag den ödesdigra 6:te Augusti detta år ankommo till Paris, oå smärtan och raseriet ett ögonblick syntes förlama alla, då man för första gången började ropa: Allt är förloradt — det är förbi med dynastien — kejsaren och den kejserlige prinsen lemna baren — kejsarinnan tlyr till Eugland — då for denna sistnämnda redan kl. 5 d. 7:de på morgonen från sitt savoritslott S:t Cloud — detta S:t Cloud, som nu ligger i aska — till Paris och utfärdade från Tullerierna denna vältaliga proklamation, svom en eftervorld vida mer än en samtida skall beundra: Fransman! Stridens början har varit ogynnsam för oss; våra vapen ha lidit nederlag. Låtom oss