Göteborgsposten – 3 november 1870, sida 2

sea 19,90U Val DOUIUII, Stulnunlei Upl. 915 d. HH la, MIULI. Ur dagens krönika. Fallna storheter. — — — Helt visst blef mången stor mans del, Att snafva något fjät, att mörkna vissa stunder Allt ytterligt är ställdt på branten af ett fel, Ju högre bergets spets, dess brantare derunder. Kellgren. Den 6 Augusti 1840 landsteg i närbeten af Boulogne, som han då kallades, äfrveniyraren Louis Bonaparte, åtföljd af 55 anhängare, deribland hans store onkels fortrogne och följeslagare i fångenskapen på S:t Helena general Montholon. En för ändamålet medförd tam örn sväfvade, ett något teatraliski anordnadt järtecken, öfver den lilla friskaran, som under högljudda rop at Lefve kejsarenvid 5S-tiden på morgonen rusade in genom Boulognes gator, väckande de om allt annat ån ett nytt kejsardöme drömmande stadsboerna ur deras ljufva morgonslummer. Som man vet, misslyckades denna fantastiska expedition totalt, prinsen och hans anhängare tillsångatogos och den förstnämnde dömdes för högförräderi till litstidstangelse på Ham. Vi känna alla huru han d. 25 Maj 1846 lyckades, förklädd till murare, fly deritrån och komma öfver til England, huru han endast ett par år derefter, d. 20 Dec. 1848, valdes till franska republikens president, huru han genom statskuppen d. 2 Dec. 1851, brytande sin ed, med våld gjorde sig till president på 10 är och huru han slutligen efter ett väl arrangeradt plebiscit, stödjande sig på 7, 800,000 ja-män, årsdagen etter statskuppen, d. 2 Dec. 1852 lät utropa sig vill Fransmännens Kejsare och dermed uppnådde hvad som utan tvitvel ständigt foresvätvat honom under de länga, dystra timmarne på Ham. Och för dessa stunder af ensamhet, af olidlig fångenskap fick han riklig ersättuing i närmare två decenniers obestridt primat bland Europas krönta hufvuden. Sfinxen, den tyste mannen, ban som minst af alla yppade nvilka planer, som hvälfde sig i hans sione, blef den, hvars ord vägde mest i den politiska vågskålen. Hans nyårstal till diplomati ska kåren vid den stora mottagningen i Tuierierna var det orakelsvar på tidens stora trågor, till hvilket verlden lyssnade med lika stor andakt som de gamle till prestinnans på strefsoten i Delphi. Ryssland och Österrike fingo ertara hans makt, nationalfienderna, enselsmän och fransmän, fick han att i strid mot en gemensam fiende, den dåvarande fienden till jemnvigten och lugnet i Europa, blanda sitt blod med hvarandra utantör Sebastopols murar, han lade grundstenen till det nu jublande Italiens trihet, och då han slutligen vid den stora verldsutställningen i Paris är 1867 — en utställning som väl svårligen någonsin skall bli ofvertraffad — uppträdde som den torste ötver fredliga värt, och i sitt lands, rerldens hufvudstad samlade de yppersta alstren at sin tids industri och skön konst — då valltardade också all verldens suveräner, små och stora om hvarandra, till hans taron, föga anande, att denna redan då börjat vackla på sina grundvalar. De händelser som sedan timat, de förvecklingar som ästadkommits, de politiska ränker som smidts af den lisugaste bland alla diplomater, en Macchiavellis, Talleyrands och Nesternichs värdige estersoljare, ligga oss dels alltsor nära dels aro de ännu tör litet afslöjade tor att här vidröras. På dagen 30 år efter den misslyckade landstigningen i Boulogne, d. 6 Aug. 1870, tilltogade de tyska forenade armeerna vid Forbach och Woerth den hittills tör oöfvervinnelig ansedda franska armåeen de första dödliga såren efter att nägra dagar förut vid Vissembourg ha mättat det första hugget mot Napoleon III, hans dynasti och Frankrike. Vår tid lefver hksom en utsväfvande yngling, dess pulsar slå högt liksom på en iebersjuk, och omhvälfningar, som fordom fordrade mansåldrar, mogna nu på några månader, kunna vi utropa med Tegner. Sju veckor efter det Frankrike, Fredagen d. 15 Juli, kastat stridshandsken mot Preussea töll, Fredagen d. 2 September, vid Sdan Napoleon III:s thron i stycken och han sjelt i fiendens händer. Tung måste i sanning den börda vara, som trycker den forne beherrskaren ofver ett land, lange ansedt for det forsta i Europa, der ban uu en fånge på Wilhelmsbohe genomgår sitt lifs långa rakenskapsbok. Skall han nu måhända inse, att han som sjelf under sm fångenskap på Ham lärt sig att värdera friheten, öfver sig och sin dynasti neddragit en hämnande Nemesis straffdom, då han, om också med ett stort mål för ögonen, slog ett helt lands trihet i fjeuwrar? Eller