Göteborgsposten – 3 november 1870, sida 1

ett förslag, som är egnadt att ädraga sig uppmärksamhet. Frågan gäller de yngre akademiska lärarnes, särskilt adjunkternas, ställning. Man har mycket talat om att ett tjenstemannaproletariat vore på väg att utbildas i värt land, och vi frukta att icke ens den vetenskapliga tjenstemannabanan kan fritagas från denna beskyllning. Åtminstone ligger i förhållandena en stark anledning till att ett dylikt tillstånd äfven här skall kunna inträda. När den unge vetenskapsmannen efter en lång och lönlös, eller så godt som lönlös, expektans-tid utnämnes till akademi-adjunkt, har han dermed hunnit den befordran som för många utgör den sista och som för alla ären hufvudstation på deras vandring genom lifvet. Stora anspråk ställas på honom trån samhallets sida, men små äro de yttre medel, hvarigenom han sät:es i tillfälle att bereda sig för deras uppfyllande. Evigt celibat är ett bland de domslut, som staten fält öfver honom och upprättar han, såsom andra, egen härd, då gär snart vetenskapens farkost i qvaf bland näringsbekymmernas vågor. Ett medel vore naturligtvis att höja adjunkternas löner till ett belopp, som satte dem i stånd att i yttre hänseende föra en tillvaro, hvilken öfverensstämmer med den, som fallit deras likar i samhällsställning till del. Men dels ligger det föga i vår riksdags skaplynne att förhöja lönerna för den högre undervisningens män, dels synas verkligen genom kloka anordningar befattningarne kunna göras örverflödiga. Det är dessa anordningar, som prof. Ribbing nu föreslagit. Hr R. erinrar om de trenne grunder, hvarigenom de akademiska stadgarne motivera befintligheten aten sådan institution. Adjunkterna skola stå tillreds att inträda såsom vikarier i sall af professors frånfälle eller förhinder; de skola vidare tvenne gånger i veckan hålla offentliga föreläsningar, och de blitva slutligen i följd af hela sin verksamhet och ställning presumtive efterträdare vid professors atgänvg. Det förstnämnda åliggandet uppfylles redan nu som oftast at docenter, och genom den nya ställning, hvilken i Ribbingska motionen anvisas åt dessa, blifva de ytterligare lämplige för att öfvertaga sådant uppdrag. Hvad angår det andra åliggandet i ordningen, de offentliga föreläsningarne, bör man ihågkomma att nyttan af dessa genom den talrika och utmärkta lärobokslitteraturen i så måtto blifvit inskränkt, att behotvet fullt kan tillfredsställas genom protessorns föreläsningar. IIvar och en med de akademiska förhållandena bekant vet för ötrigt att det fordras mer än vanliga egenskaper hos den adjunkt, som skall kunna hoppas att se sina föreläsningar talrikt besökta. Han får vara en utmärkt töreläsaretalang och öppna nya vyer för sina åhörare, men på samma gång ega förmåga att gilva sina töreläsningar en viss tillämplighet, icke för lifvet utan för — examen. Dessa egenskaper finnas sällan förenade hos en person, och resultatet blir derför att adjunkternas anditorier, om de också icke stå tomma, besökas blott af ett fåtal. Återstår således ensamt såsom skäl till adjunkturernas bibehållande önskan att vid professors frånträde ega lämplig efterträdare för hans plats. Men detta sytte snarare motverkas än befordras i de flesta fall genom adjunktbesattningarnes befintlighet. Under den långa expektanstiden ha nemligen adjunktens bästa tid och krafter gått sörlorade på ett verksamhetsfält som icke varit tillräckligt för desammas uppöfning och bibehållande, och ingen garanti finnes dessutom för att ju icke större förmågor under mellantiden uppvuxit. Den utnämnande myndigheten sättes då i det obehagliga dilemma att antingen mot stadgarnes föreskrift — ty i dessa spela tjensteåren blott en sekundär roll — utnämna den i tjensten grånade sökanden eller ock föredraga den unge, men mera begåtvade medtåflaren. Prof. Ribbings förslag går nu ut på att upphäfva alla fasta adjunktbefattningar med undantag af dem, hvilkas innehafvare tillika äro föreståndare för institutioner. I stället inrättas under hvarje profession en docentur, försedd med stipendium af så pass betydenhet att det tillika med inkomsterna af den enskilda undervisning docenten meddelar, kan tarfligt lifnära sin man, utan att likväl på minsta sätt fresta honom att qvarstanna vid universitetet, när ledighet icke snart yppar sig. Härigenom försäkras man om en ständig vexelverkan mellan universitetets och skolans lärarekrafter, om en ständig personalötvergång från och till dessa beslägtade undervisningsverk till bådas fromma och nytta. Vi ha ofvan blott i största korthet skizrerat ett förslag, hvilket liksom allt hvad ut— — — —