Göteborgsposten – 31 oktober 1870, sida 2

re, ha underhandlingar om ett vapenstillestånd allena i hög grad försvårats; ty om vapenstilleståndet icke redan i och för sig innefattar de politiska garantierna för sjelfva den blifvande freden, så måste det erbjuda desto flera militära garantier, för att icke genom dess medgifvande något hinder måtte läggas i vägen för de resultater, på hvilkas snabba ernående vi nu med säkerhet kunna räkna såväl utanför Paris och Metz som på krigsskådeplatsens alla andra områden. Man kan knappast antaga, attt Frankrikes nuvarande maktinnehafvare skulle under så kort tid hafva ändrat sin uppfattning och stämning, att de i detta afseende i det väsentliga erkänna det berättigade i våra fordringar och deras nödvändighet. Af dessa skäl är det svårt att tro på en lycklig utgång af Europas välmenta steg. Regeringen i Tours har visserligen begagnat den gifna impulsen till att knyta nya underhandlingar, och valet af hr Thiers till underhandlare tyckes tala för, att man åtminstone öfvertygat sig om omöjligheten af att fasthålla den ståndpunkt, som Jules Favre nyligen representerade. Man bör likväl framgent afvakta, huruvida provisoriska regeringen är i stånd och redo till att oförbehållsamt erkänna vigten af fullbordade fakta och härpå grundade anspråk och att samtycka till vilkor för ett vapenstillestånd, hvilka gifva oss den säkerheten, att man ej kan förhålla oss vår väl förtjenta fredslön. Å andra sidan säger Daily News sig vara officielt bemyndigad att förklara, att underhandlingarne om ett vapenstillestånd ha den mest tillfredsställande gång. Och den officiela ÅJournal de St Petersbourg säger: Det finnos skäl att hoppas. att de steg, som de neutrala makterna gjort på Englands initiativ, skola leda till afslutandet af ett vapenstillestånd. Hvad frågan om Paris proviantering angår, så bör man hoppas, att hon skall bli löst på ett sätt, som öfverensstämmer med rättvisa och mensklighet. För att återvända till Metz kapitulering, så synes det fast otroligt, att den franska styrkan derstädes kunnat bestå af 173,000 man, ehuru man ej får betvifla det, eftersom kung Wilhelm sjelf telegraferat siffran till sin gemål. De franska kårcheferna voro Ladmirault, De Caen, Canrobert, som ditgått från Chålons med en del af sin kår, med hvilken spillrorna af Frossards vid Forbach illa åtgångna kår sammanslagits, och det kejserliga gardets chef Bourbaki, som dock undkommit. Således tvenne hela kårer och det kejserliga gardet. Ladmirauits och De Caens kårer kommo, utan att förut ha varit i elden, in i Metz. De utgjorde tillsammantagna omkring 80,000 man. Öm vi beräkna Canreberts kår till 40,000 man, så är det det högsta, och gardet utgjorde 30,000 man. Således bestod den i Metz inneslutna fältarmen ursprungligen at 150,000 man. Till denna siffra kommer garnisonen, 25,000 man, således 175,000 man, tillökade med nationalgardet, hvilket på en befolkning af 50—60,000 menniskor näppeligen kan utgöra mer än 5000 man — då vi skulle få en siffra af inalles 180,000 man, högt räknadt. I detta antal måste dock de kring Metz levererade blodiga striderna och sjukdomar, ha gjort stora luckor. På intet ställe i Frankrike har blodet flutit så i strömmar, som i trakten kring Metz. Striderna vid Rezonville, Mars la Tour och Gravelotte d. 14:de, 16:de och 17:de Aug. voro bland de mest menniskodödande, historien känner, och de kostade sjelfva tyskarne minst 60,000 man i döda och sårade. Hvad skola de icke då kostat fransmännen! Det skulle derför kunna synas som att uppgiften om, att tyskarne här fått 173,000 man i fångar, grundade sig på något misstag, om den icke meddelats af konungen sjelf. Förnämsta orsaken till Metz kapitulering måste otvifvelaktigt sökas i bristen på lifsmedel. Då Metz d. 14 Aug. inneslöta, var fåstningen provianterad för 4 månader för 45,000 man. På denna proviant ha sedan dess 180,000 man, förutom en stor del af stadens civila befolkning, måst lefva. Också inträdde en fullständig brist på många vigtiga förnödenheter, hvarför ock disciplinen började bli lösare, under det att den annars upprätthölls med jernhand af Bazaine. Under dagarne från d. 16 till d. 24 Okt. var antalet desertörer så stort, att man på fullt allvar tänkte skicka dem tillbaka, och man beböll dem endast derför, att de på sina knän bådo om att få stanna. Det kan förefalla mången besynnerligt, att Bazaine ej slog sig igenom. Men man bör besinna, att hans trupper efter de trenne ofvan nämnda drabbningarne behöfde hvila, för att stärka sin organisation. Under tiden afvaktade han utgången af Mac Mahonska planen om hans undsättning, hvilken så olyckligt strandade vid Sdan. Möjligen törspilde Bazaine sålunda det tillfälle, som ännu fanns för honom att tränga söderut. Sedan satte ty ne sig så fast, att hans genombrytningsförsök misslyckades, tills slutligen det blodiga utfallet skedde d. 7:de d:s, hvilket var den sista krampryckningen. Efter det hästarne till stor del uppätits af den hungrande besättningen och befolkningen, hade fransmännen naturligtvis stor brist på dragare, hvadan de ej kunde utveckla tillräckligt med artilleri, utan dukade under för de i detta afseende bättre försedda tyskarne. D. 17 och 18:de Okt. gjorde besättningen i Thionville starka utfall mot norr. Den NV. om fästningen liggande byn Hettange är öfvertyld med sårade. Utfallen tillbakaslogos. Beskjutningen at Verdun röner ingen framgång. Man möste afvakta ankomsten af gröfre kanoner. General Marmier är kommendant i fästningen. Sanningen kryper efter hand fram. Anteckningsvärdt är följande telegram: Jana 1 I G0 41 AA. 11 DDea