Göteborgsposten – 27 oktober 1870, sida 1

Åren gingo och hr Lenoble af Cötenoir blef enkling med två unga vackra döttrar i en klosterskola utanför Vevinord och en son i en läroanstalt i Rouen. Gustave hade aldrig haft något yrke. Hans giftermål hade gifvit honom förmögenhet, och han hade derföre ej haft behof af att skaffa sig inkomster på annat sätt. Hans lif låg utstakadt för honom likt en holländsk blomsterträdgård. Han skulle bo i Cötenoir och se till sitt gods och röka sin pipa, som baron Frehlter gjort före honom, och vara en god man mot sin hustru och en god far mot sina barn. Den senare delen af hans åligganden var för honom helt naturlig. Det var honom ej möjligt att vara annat än god mot qvinnor och barn. Hans sjukliga hustru prisade honom som ett mönster för en äkta man. Det var Gustare som rullade hennes hvilstol från ena rummet till det andra, Gustave som tillredde hennes medicin, Gustave som lade i ordning hennes kuddar. Den stackars qvinnan lefde och dog i den tron, att hon var den lyckligaste af hustrur. Hon tog sin mans ömma uppmärksamhet för kärlek. Hr Lenoble bar förlusten af sin hustru med kristligt lugn. Han var ledsen öfver att den bräckliga varelsen så tidigt skulle bli bortryckt från det behagliga hem, som var hennes genom arfsrätt, men någon passionerad sorg, någon känsla af en oersättlig förlust fanns ej i hans hjerta. Det fanns tillfällen då enklingen förebrådde sig sjelf för denna brist på känsla; men verkliga förhållandet var att madame Lenoble hade lefvat till ingen nytta. Hennes frånfälle lemnade intet tomrum; knappt hennes barn saknade henne.