Göteborgsposten – 26 oktober 1870, sida 2

omöjligt, att de innefattas i korresp. ofvan an gifna anföranden. Hvad som deremot ännu består såsom visst, det är anspråket på tysk sida om af trädandet af Elsas och Lothringen. Mot detta bestämda anspråk står lika bestämd den satsen, uttalad af Jules Favre och bekräftad a! Napoleon III, att ingen regering i Frankrike skulle kunna gå in derpå och bestå i mera än en dag. Den enda utvägen är derför, att konstituerande församlingen kommer tillsammans; men skall den väl gå in på afträdelsen? Huru skall derför den skarpa motsägelsen kunna lösas? Denna betydelsefulla fråga gör äfven Times sig i en ledande artikel och säger: Om tyskarne framhärda, är fallet af Paris och Metz oundvikligt. Det vigtiga spörjsmålet uppreser sig då: Skall detta vara slutet? Antag, att Paris fallit. Antag att hufvudstaden intagits efter ett mått af förstörelse, hvarpå man icke utan fasa kan tänka. Ar kriget då slut? Vi se ej något skäl att antaga detta. Det förefaller ej allenast möjligt, utan äfven sannolikt, att likasom kejsar Napoleon i Sådan afstod från all myndighet att tala i Frankrikes namn, så skall äfven den provisoriska regeringen i Paris uppgifva hvarje anspråk på en sådan maktutöfning. Dess medlemmar kunna förklara att de utgjorde försvarsregeringen; de sökte försvara Paris, men misslyckades, och äro återigen ingenting annat än blott medborgare. Vare sig att de så göra eler icke, kunna vi vara öfrertygade om, att, ifall Lyon icke är vid den tiden intaget, det skall vägra att anse sig skyldig af någon underkastelse. Detsamma kan sägas om Marseille, Toulon samt hela södra och vestra Frankrike, om icke äfven om sjöarsenalerna och flottan. Ifall landets närvarande sinnesstämning bibehåller sig — och den blir med hvarje dag mera bitter, än undergifven —, så skulle intagandet af Paris följas af landets sönderstyckande, men icke af dess underkastelse. Under sådana förhållanden skulle tvenne vägar stå öppna för tyskarne. De skulle kunna rycka fram, för att krossa den ena medelpunkten för motstånd efter den andra; men detta skulle vara ett farligt företag, och den styrka, som skulle vara nödig för att intaga och behålla de landsdelar, som utgöra Frankrike, tills det hela blifvit underkufvadt, skulle vara större, än tillochmed Tysklands hjelpkällor skulle kunna medgifva. Enligt en plan, skulle tyskarne efter intagandet af Paris och Metz helt enkelt lemna åt sitt öde den del af Frankrike, som de icke skulle vilja behålla. De skulle draga sig tillbaka till den gränslinie, de för sig utstakat och hvilken de skulle försvara med en tillräcklig arme, tills en regering uppstod i Frankrike, som vore beredd att erkänna deras rätt till de provinser, de sålunda sjelfva bemäktigat sig. När den tiden kom, skulle occupationsarmåens styrka kunna minskas, men tills dess skulle den nya gränsen vara ett slags Marker, sådana som de hvilka en gång skiljde England från Wales och England från Skotland, under det att de ifrigaste ansträngningar skulle inom dess gränser göras, för att göra provinsernas innevånare vänligt stämda mot deras nya undersåtarskap. På framgången af dessa bemödanden hoppas man ej mycket, utan väntar sig samma ställning som Rysslands till Polen. Kan något vara mera hopplöst än denna framtidsutsigt: Frankrike sönderbrutet och Tyskland påtagande sig med fullkomlig medvetenhet om framtiden regerandet af ett nytt Polen? En ny fästningsfyrkant bevakande ett nytt Venedig är drömbilden på den ena sidan. På den andra ett folk nedbragt till det djupaste materiela elände, men framför allt lidande under känslan af oförsonliga kränkningar. Det är möjligt, att vi skola nödgas försona oss med tanken på detta slut, men vi äro djupt intresserade i frågan, huruvida utsigterna för de närmaste tjugo åren skola innebära ett ständigt krig, huruvida vi skola ha Polens ständigt återkommande strider och Italiens oupphörliga intriger inför våra egna dörrar; och om ÄUnglands regering ej kan göra mera, så kan hon åtminstone framställa den hotande faran för de båda krigförande, hvilka bereda väg för detta förtarliga resultat, och protestera deremot, innan det blir oundvikligt. Det är denna ohyggliga fara, som man nu vill, att Frankrikes konstituerande församling skall afböja. Men skall den väl kunna det? Eröfringen af Elsas och Lothringen skall vara och förblifva en djup kränkning mot den moderna folkrättens principer, för hvilka såväl nationalitetssom historisk rätt är ett oting, om den icke stödjer sig på befolkningens egen uttalade vilja. Det är denna vilja, vår tid vetraktar såsom cementet för hvarje ny statslopfogning; i dess ställe vill Bismarck begagna cementet från rähetens tid, jern och blod — hrilkendera principen, den nya eller samla, skall nu segra? I sanning, lösningen it ett stort, betydelsetullt folkrättsligt problem skall födas af denna våldsamma sammanstötNing. V. presidenten för den internationala fredsigan, sidenfabrikanten Arjes Dufour i Lyon, 1rar derifrån utfärdat följande uporon till Stor