Göteborgsposten – 26 oktober 1870, sida 2

skrifver sig från någon högre uppsatt man, och innehåller några uppgifter, hvilka äro at stort intresse. Han skritver: På min väg hit reste jag sistl. natt från Köln till Giessen i sällskap med en af de preussiska civilkommissarier, hvilka fått i uppdrag att organisera den nybildade (tyska) regeringen i Elsas och Lothringen, och erhöll af honom några intressanta, ja, sällsamma upplysningar angående tyskarnes planer :or framtiden. Min reskamrat medgaf genast, att det är tyskarnes atsigt att ej allenast upprätthålla besittningen af de båda franska provinserna, utan äfven införlifva dem med det egentliga Preussen och icke med hvarken Baiern eller Baden. Till en början skola de likväl ha en särskild styrelse och åtnjuta vissa förmåner, afsedda att om möjligt försona innevånarne — fastän, såsom min sagesman uppriktigt tillade, det finnes föga hopp derom. Med tiden kunna möjligen bönderna bli nöjda med ställningen; men befolkningen i de större och mindre städerna skall aldrig bli det, och den enda utväg preussarne skulle ha vore att styra dem despotiskt, såsom Ryssland gör med Polen, eftersom hvarje tanke på försoning här är oantaglig. Den nya gränslinien skulle upprättas i Chateau Salinas (sydost om Metz) och skall ej omfatta Nancy. Min sagesman uppgaf, att grefve v. Bismarck nu är fullkomligt villig att gå in på, och äfven önskar att gå in på ett vapenstillestånd, på det fransmännen må kunna utvälja en konstituerande församling, med hvilken fred kan afslutas. Man har erbjudit marskalk Bazaine, att han, om han vill utrymma Metz, skall tillåtas rycka ut med full krigisk honnör, medtaga all sin ammunition och materiel samt föra sin arme hvart han behagar. I så fall äro tyskarne beredda att upphäfva belägringen af Paris och draga sig tillbaka till sin nya gränslinie, hvilken de skola helt enkelt försvara, tills en autoriserad regering i Frankrike är beredd att underteckna ett fördrag med dem. De bry sig ej om någon skadesersättning i penningar och vänta sig icke heller skola erhålla någon sådan, men de äro beslutna att behålla Elsas och Lothringen. och hr Bismarck vågar icke(?) afstå härifrån på grund at tyska folkets bestämda(?) hållning i denna del. Man tror, att marskalk Bazaine och hans arme förblifva trogna sin ed till kejsaren och att de, om de finge handla utan afseende på krigstillståndet och invasionen, skulle återupprätta ordningen samt kullkasta den närvarande revolutionära regimen. Om preussarne i kejsardömets återupprättande såge något hopp om att erhålla fred på ofvan angifna grunder, så skulle de naturligtvis gynna hvarje kombination, som syftade att uppfylla denna deras önskan; men de dölja icke för sig sjeltva att kejsaren och hans anhängare icke äro mera husade att gifva ifrån sig en del af det franska området, än det parti som nu är vid makten, och de vänta derför icke heller, att marskalk Bazaine skall bifalla deras anbud om uppgifvandet af Metz, förrän marskalken möjligen ser en fördel i att göra så, oberoende af sakens politiska sida, eller om han icke kommer till den slutsatsen, att platsen ej längre kan behållas, så att han föredrager att frivilligt uppgifva den, i det han får bortföra sin armå och krigsmateriel, framför att slutligen utdrifvas genom uthungring och tvingas att gifva sig, purement et simplement. Jag hade det nöjet att i dag samtala med kejsaren, efter min ankomst till Wilhelmshohe, och upprepade för honom de väsentligaste punkterna i de upplysningar, som meddelats mig af den preussiske kommissarien. Kejsarens svar gick derpå ut, att det ej kunde finnas nagon utsigt till en, vare sig nära eller fjerran, fred på basis af att till Preussen afträda en enda fotsbredd af det franska området, och ingen regering i Frankrike kunde fästa sin namnteckning vid ett sådant fö drag och förblifva vid makten en enda dag... Kejsaren tyckes sjelf bry sig föga om sin egen personlighet, utan har alla sina tankar sysselsatta med det olyckliga Frankrike, hvilket nu, tyvärr, är längre skiljdt ifrån fred och lugn än någonsin. Kejsaren är, oaktadt den flod af lögner och förtal som strömmar öfver honom från den franska republikanska pressen, besluten att hvarken säga eller göra någonting, som skulle kunna afla nya förvecklingar eller resa hinder i vägen för Frankrikes försvar. Ilan talade i varma ordalag om de talrika bevis på vänlig sympati, som kommit honom till del från England, och syftade äfven med ett sorgset leende på de afskyvärda angrepp, som gjordes emot honom, en fånge, af alltför många af hans egna landsmän, hvilka såsom man skulle kunna tro, borde, hurudana deras egna åsigter än månde vara, åtminstone visa något slags aktning för dem mans stora missöde, som förr jort så mycket för Frankrikes ära och välgång. Under det jag samtalade med honom, inbars ett bref trän Södra Frankrike, hvilket visade sig vara en af dessa anonyma skrifvelser, som man brukar skicka till Wilhelmshöhe, och innehöll några dåliga vers, af hvilka jag meddelar en, afskrifven efter det tillskrynklade papper, som kejsaren med förakt kastade ifrån sig: Maudissez donc cette horde avilie, Qui, non contente encore des beaux Gcus De notre France, et )avoir asservie, A lFetranger nous a meme vendus. Bon voyage, Clique å Mandrin, ) Embarquez pour un autre rivage; Bon voyage, Clique å Mandrin, Bien loin de nous portez votre venin! Sådan der smuts anländer dagligen hit, och de anonyma brefskrifvarne hoppas att förbittra de dystra timmarne för fången från Sedan genom dylika knappnålsstyng. I afseende på en offentliggjord berättelse från en korrespondent i Tours till en Londonertidning, sade kejsaren till mig, att uppgiften om, att general Bourbaki skulle ombedts att föra den kejserlige prinsen till Metz, för att der proklameras som kejsare under titeln Napoleon IV, är en ren uppfinning från början till slut, och han förklarade vidare, att hans ötvertygelse var, att den person, som var verktyg vid att föra general Bourbaki från Metz, var en preussisk agent, hvilken begagnat sig af denna fifga förevänning, för att med egna ögon se, hurudan kernas ställning i sjelfva verket var inom fästningen. Denna skrifvelse har väckt desto större uppmärksamhet inom den europeiska pressen, som den tramkommit alldeles samtidigt med underrättelserna om de nya underhandlingarne angående ett vapenstillestånd, hvilket, enligt hvad dagens telegram förtäljer, blifvit till principen antaget af den republikanska regeringen